Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 3

Ännu ott ord om don homlighetsfulla Svenska Grefvinnan-. (Se Aftonbladet för den 17 Aug.) Utdrag af en korrespondensartikel, daterad Stuttgard den 23 Maj 1845 och kort derefter införd i Augsburger Allgemeine Zeitung: Nyligen har ert blad lånat ifrån Leipziger Ållgemeine Zeitung en uppsats, hvaruti talas om en svensk grefvinna, hvilken, efter en längre vistelse på Kunitzburg uti weimarska landet, skall vid tidpunkten af wienska kongressen hafva alldeles försvunnit. Vi äro i tillfälle att beträffande denna intreesanta personlighet lemna, om icke full upplysning, åtminstone några underrättelser. — Hon tog, under namnet Enkan Hedvig Ekeman-Alesson?, i början af 1820-talet sin vistelseort i Wirtemburg, hvarest insöndaren lärde känna henne och fick af henne veta, att hon förut bott en tid bortät på Kunitzburg och derefter lefvat i Österrike. Men öfver sina förra öden iakttog hon, med några obetydliga undantag, ett bestämdt stillatigande, och man kunde allenast af några få antydningar sluta sig till att hon var af ganska god härkomst. Hennes stränga sedlighet och klart utbildade, fantasifria förstånd förbjuda den förmodan, att hon velat spela roman, helst hon var och förblef nästan otillgänglig. Hon bodde antingen i byar, såsom i Berg vid Stuttgard, i Schluchtern och Neckarmände i Baden, eller uti ett litet trädgårdshus vid Stuttgard, som hon låtit uppföra efter svenskt mönster, och alltid så anspråkslöst, att ändamålet omöjligen kunde vara någon mystifikation. Hvem var nu detta märkvärdiga fruntimmer? Hon sjeli undvek, såsom redan anmärkt är, hvarje slags upplysning, och jag tviflar på att ens hennes adoptivson, den före benne aflidne litografen och profeszoren Ekeman, haft kun skap om hennes härkomst. Etter hennes år 1839 inträffade död, vände sig myndigheterna i Stuttgard förgäfves till dem i Stockholm. Måhända kan det lyckas tör någon att med tillhjelp af nedanstående antydningar upptäcka rätta förhållundet.? Hon betygade sig vara genom ed förpligtad att förtiga sin härkomst. Med svenska förbållanden var hon väl hemmuastadd. och berättade, att hon:tillbragt sin mesta tid på en landtegendom samt haft mycket umgänge med v. Ferseneka huset. Den år 1810 ar folket sönderslitne grefve Axel v. Fersen skildrade hon med drag som gingo mycket i detalj. Hon tillbragte Kort före sin död mången timma med att bränna upp sina papper, ibland hvilka, efter hvad husvärden ltörsäkrtade, befunno sig flera med kungliga sigill. Hon hyste en lika så djup vedervilja mot sakernas ordning i Sverge efter Holstein-Gottorpska husets störtande, som bfliga sympatier för detta hus. Hon stod, såsom insändaren af detta kan bestämdt försäkra, i förbindelse med en ledamot af samma hus; äfvenså underhöll hon relationer med Sverge omedelbart. Insändaren skulle i sådant afseende kunna namngifva en svensk officer, men vill af granlagenhet icke göra det, emedan svenska undersåters breivexling med den förra konungafamiljen först efter konung Oscars regeringstillträde upphört att vara ett brott. Romanen Morianen? innebåller en berättelse att drouning Lovisa Ulrika skall en äng hafva med en guldkedja begäfvat en icka, som ansågs vura en pant af ett hemligt kärleksförhållande inom kungliga familjen, hvilket bemälta drotining gerna skulle hafva velat förvandla till ett legitimt. Fru Ekeman, som vid sin död hade utseende af att vara betydligt öfver 70 år, kan säledes mycket väl hafva varit i barnaåren vid den i Morianen afsedda tidpunkten, och hon bar alltid en gammalmodig guldkedja, på hvilken hon saite ett så högt värde, att hon icke ena ville i döden skiljas derifrån, på det, såsom hennes ord lydde, man icke måtte få veta hvem hon var. Man uppfyllde dock icke denna hennes önskan; utan eges kedjan af hennes universalarfvinge, en härvarande mekanikus, hos hvilken hon länge bott och som fortfarande underböll och vårdade henne intill hennes dödsstuud. -— Hennes yttre var vördnadsbjudande, fastän hon just icke var storväxt; hulfvudet hade mycket af konung Carl XI:s; en blick af heunes blå öga, var, när hon fixerade pågon, så genomträngande, att den satte i förlägenhet. Hon egde en ovanlig bildning och ett skarpt förstånd, och var mycket hemma i matematik och läkekonst. Hon ådagalade en sällsynt kraft i viljan, som, derest icke så mycken klokhet hade varit dermed förknippad, skulle förtjenat att benämnas oböjlig egensinnighet. Om inänderen minnes rätt, eå lät bon också en