Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 3

edda undersökningarne angående gatu-uppträdena: samt deis slutligen en del af den utaf rikets ständers hr fustitie-ombudsmen till K. M. ingifna framstä. Ining om reform af polisväsendet 1 hufvud en, i hvilken framställning den nuvarande polisinstitutionens flera olägenbeter påpek Derjemte ingaf Männich ett skriftligt anföranle, hvaruti Mtinnich, sedan han hänvisat till de ingifna bilagorna, på följande sätt sig utlåter: Bland de åtalade delarne förekommer vidare att jag sagt, det icke nog kraftiga åtgärder blifvit vidtagna för våldsverkarnes upptäckande Jag hänvisar i detta fall till ett i Aftonbladet för den 26 April intaget referat, rörande våldet mot handlanden Grandin, hvari förekommer dels ett af hr underståthållaren gjordt medgifvande att till polisbiträde varit använd en spanmålsbärare, en f. d. artillerist med namnet Hansson samt att det vore hr underståthållaren bekant. att denne Hansson gjort sig känd såsom en slagsmpe ; hvarjemte hr underståthållaren forklade, att Hansson. hvilken enligt ett föregående beslut skulle i poliskammaren infinna sig, icke kunnat med kallelse anträftas, emedan han, efter att ha blifvit från provisoriska sjukhuset utskrifven, från hufvudstaden afrest. I sammanhang härmed anser jag mig äfven böra påpeka referatets innehåll i alseende ä poliskonstapeln Schnells samt f. d. poliskonstapeln Anderssons vittnesmål, hvaraf man närmare kan få et bezrepp om huru illa det var stäldt med ordninzen under Marsdagarne, och hvilket bedröfliga förhållande jag icke vill ensamt tillräkna den anderordnade polischefen hr Wallenberg, emelan hans förmän nödvändigt måste ha någon del i orsaken till desamma. Förhållandet med nämnde Hansson bör emelertid tagas litet närmare iskärskådande. Efter att i poliskammaren onsdagen den 9 Mars ha erhållit ett icke obetydligt penningbelopp för sin beredvillighet att handgripligen bidraga till ordningens upprätthållande -och under hvilka handgripligheter han. inom parentes sagdt. försågs med en hr polismästaren Wallenberg tillhörig käpp, hvilken så flitigt användes att den sönlersplittrad anträftades uti Gustaf Adolis-torgsvaktens corps de garde af den derstädes ansti de 8. k. timmermannen, gardisten Sandstedt vid kongl. andra lifgardet — ådrog sig nämnde Hans. son, antingen sistnämnde dag eller den derpå följande en vrickning i ena foten. Genom poskommissarien Backlunds försorg — naturligtvis på förmans befallning — blef Hansson ett par dagar derefter transporterad till provisoriska skjukhuset. Då polisen vidtagit denna sednare itgärd, hade den väl också kunnat låta från sjukhuset till polisen upphemta våldsverkaren ansson, innan han blef såsom frisk utskrifven; men som man ser af det åberopade referatet, förklarade likväl hr underståthållaren den 23 April, sedan målen om våldsbragderna mot handlanden Grandin m. fl. ungefär en månads tid, om icke längre, varit föremål för handläggning, att nämnde Hansson icke kunnat anträffas. Jag frågar: vittnar detta om kraftiga åtgärder för våldsverkarnes efterspanande? Tyvärr, nödgas jag dock komplettera denna sinä minsta delar sanningsenliga berättelse med innu en detalj, nemligen den, att bemälde Hanssons afresa från hufvudstaden tillkom på föranstaltande at polisen, hvarvid tillgick sålunda, alt Hansson lofvades en viss summa penningar, om han ville resa till Göteborg. hvarpå han också ingick. Men för att man skulle vara stäker om att han verkligen begaf sig å väg. eskorterades han till bangården af en extra konstapel, hvilken försåg resenären med vederbörlig biljett, och först sedan han inkommit i kupen, erhöll han penningarne. Men polisen bedrager icke allenast Stockholms allmänhet, den bedrager äfven sina egna handtlangare. Hansson fann för sent, att man prutat med honom och icke till fullo gifvit honom den utlofvade summan. Troigen var det också af denna anledning, som han för någon tid sedan återkom till hufvudstaden. Nu torde han dock icke mer komma att betunga poliskassan ; ty efter hvad jag tror mig veta, reser han nu i denna dag med skeppet Erost Merck ill Amerika ? Detta är ett exempel på huru efterspaningarne ldes; och jag kan med visshet försäkra att flera ka skulle kunna anföras, om man blott vore lräckligt hemma uti polisverkets för allmänhen djupt förborgade mysterier Slutligen får jag erinra. att lagens högste väkare, justitiekaneleren och justitieombudsmannen, edan brutit stafven öfver polisinstitutionen i dess närvarande beskaffenhet. och icke minst af den inledningen, att polisen visat sin oförmåga att ipptäcka och till straff befordra Marsvåldsverkarne. Efter det Männich i sitt anförande vidare påpecat, att de dagliga tidningarne innehållit ett emot polismyndigheterna riktadt klander afsamma beskaftenhet som det nu anmärkta, utan att detta föranledt till åtal emot tidningsutgifvarne, drar Minnich den slutsatsen. att nu ifrågavarande ital måste härleda sig från någon särskild ovilja mot Männichs person. Grunden till denna ovilja förmenar Miännich ligga i det förhallande, att Männich vågat föra sanningens talan och uppräda till den oskyldiges beskydd. hvilket af vissa personer ansåges såsom ett brott, icke minst derför att Minnich råkat födas och fostras ikoan samt bhfva i saknad af de officiella hallstämplar af olika slag, hvilka af mången ansåges såsom det enda beviset på förmågan att vara en god medborgare och det enda, som berättirade till att söka göra sin röst gällande, äfven om man hade aldrig så rätt. Vice häradshöfdingen Settergren ingaf nu slutgäftäende i målet af följande hufvudsakliga lyelse: Uti den skrift, som detta åtal afser, förekommer under rubrik: Spegelfäkterierna i poliskammaren, en skildring af det sätt, hvarpå undersökningarne deretädes skulle verkställts i de mål, leri polisbetjening angifvits för under Marsdasarne mot enskilda personer begånget våld: och ir det i denna skildring. som hr underståthållaen. hvilken ledt nämnda undersökningar, blifvit itsatt för åtskilliga. för honom såsom embetshögst förnärmande beskyllningar.? edan hr Männich inledt sin beskrifning på ir underståthållarens åtgöranden vid ifrågavaande tillfälle med att, genom anförandet af ordspråket den ena korpen hugger ej ut ögat på len andra antyda motivet till den pligtförgäenhet, han sedermera söker påbörda hr underståthållaren, omnämner hr Miännich i denna beskrifning först hr underståthållarens förhållande not parterna, dervid han genom att på ett lögnktigt och förvrängdt sätt framhålla detsamma, tämplar det såsom partiskt eller sådant, att den na parten blifvit gynnad på den andres bekostrad. Men icke nog med detta försök att sätta n fläck af den, snart sagdt, svåraste art på hr inderståthållarens heder såsom embetsman. Afven i den skildring, han derefter gör öfver unlersökningarne i öfrigt, framställer ban hr unlerståthällarens beteende i den mörkaste dager. Så berättar han, att hr understäthållaren, i stället ör att efterforska hvilka omständigheter som unnat vara graverande och fällande för poliskonstaplarne, företagit sig att uppgöra sannolikretsberäkningar om det icke varit civila persoer, som föröfvat en del af de gröfre våldsbraglerna under Marsdagarne, i sammanhang hvarmed han jemväl uppgifver. att hr underståthål