Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 2

isolerad ställning, hvilken skulle göra en lösning genom vapenmakt till en nödvändighet och prejudicera Sverges uppträdande vid en möjligen förestående konferens. Dess ställning ulläter det ett lugnare omdöme öfver förhållandena, och det måste först och främst fästa afseende på sina egna intressen. Ögonblicket är icke egnadt till traktatens afslutande; men tanken derpå skall icke derföre alldeles uppgifvas. Danmark har hatt nytta af det uppseende, förhandlingarne om densamma hå iramkallat, det har så till efägandes ringts med stormklockan för Europa, och desså underhandlingar behöfver man icke heller nu afbryta eller säga för någon det egentliga sammanhanget. En uppgörelse skall nog åvägabringas genom de vigtigaste europeiska makternas understöd; har Danmark dessas bistånd, skall det vara skyddudt för öfverdrifna anspråk, men har det deras mening emot sig, kan det icke genom Sverges bistånd vinna seger öfver så mäktiga motståndare. De båda sista handlingarne i samlingen äro depescher från det danska sändebudet i Stockholm, hvilka visa, att ett några dagar derefter af honom gjordt föreök att utverka aktivt understöd af de förenade rikena blifvit utan resultat. De handlingar, hvilkas hufvudinnebåll blifvit här ofvan utveckladt, äro alla, med undantag af depeschen af den 2 December, frän grefve Manderström till grefve Hamilton, med hvilken förhandlingarne om för bundstrektaten må anses för slutade, af danskt ursprung, i det de antingen härröra från den danska konseljpresidenten eller från de danska sändebuden vid främmande of. Detta har väl sin förklaring deruti, att grundvalen för försvarsf rbundet blei lagd under en personlig sammankomst mellan båda konungarne och de bäda ländernas utrikesministrar, och de derpå följande förhandlingarne skedde muntligt mellan det i Köpenhamn ackrediterade svensk-norska sändebudet och danska urikesministern. Häraf har emellertid blifvit en följd, vt medel saknas till att direkte visa hvilket mottagande danska regeringens åsigter och förslag funnit hos den svenska, för så vidt sådana icke förefinnas i dipeschen af den 2 December, och ett en punkt af väsentlig betydelse icke kan belysas af handlingarne, nemligen hvad som varit enledningen till att förhandlingarne från Augusti intill konung Fredriks död befinna sig på ungefär samma ståndpunkt. Danska regeringen har utgått från den öfvertygelsen, att af de första muntliga förhandlingarne uppstått det resultat, att en öfverensstämmelse var rådande mellan båda regeringarne, angående en solidaritet i de skandinaviska rikenag intressen, som icke kunde tillåta Sverge förblifva en overksam åskådare, i händelse striden med Tyskland ledde till ett anfall på de danska landsdelar, som icke höra till förbundet, nemligen på Slesvig; och att Sverge var villigt att beteckna denna egolidaritet genom en förbundstraktat. I sådant hänseende måste det utan tvifvel anses för mycket betecknande, att danska konseljpresidenten ötversände till grefve Manderström sitt utkast till svar på förbundsbeslutet af den 9 Juli jemte en not, hvaruti den danska uppfattningen af de förutgående muntliga förhandling rne på ett otvetydigt sätt är utvecklad och deraf den slutsats dragen, att det under sådana omständigheter måste vara en pligt för danska regeringen, att försäkra sig om fullkomlig öfverensstämmelse med den svenska. Ty om ett missförstånd har egt rum, så synes nödvändigt ett uttalande derom ha måst framkomma från svensk sida; men detta skedde ej. Tvärtom afgick det danska svaret med några på Sverges förslag gjorda förändringar. Ett annat vittnesbörd om den uppfattning af striden med Tyskland, som gjorde sig gällande hos den svenska regeringen, finnes uti de noter, hvilka tillställdes de svenska sändebuden vid hofven uti Wien, Petersburg, London och Paris samt voro föranledda genom tidningarnes underrättelser om afslutandet af ett förbund mellan de förenade rikena och Danmark. Dessa noter uttalade nemligen — vid sidan af ett förnekande af att en förbundstraktat redan vore afsluten, — att om striden komme att beröra Slesvig, måste svenska regeringen anse hela norden vara hotad och se sig nödsakad att öfvergifva sin pussiva ställning. Emellertid uppskötstruktatens afslutande tid efter annan, utan att något ikert om anleduingen dertill föreligger, utom för så vidt på ett par ställen häntydes på nödvändigheten för svensk-norska regeringen att inkttaga konstitutionella former. Kort före Fredrik VII:s död, synes det, som om de sista hindren varit undanröjda, och omedelbart efter denna händelse tillkännagaf danska sändebudet i Stockholm, att konungens död icke skulle hos svenska regeriugen framkalla någon förändring i den väg, som densamma beträdt, med hänseende till den förbundstraktat, hvarom underhandlades. Men händelserna trängde nu hastifare på, och en hård pröfning skulle sannoikt snart förestå Danmark. Dess regering ställde då en trängande uppmaning till Sverge att ställa sig vid Danmarks sida, men svaret var grefve Manderströms depesch af den 2 Decemer. Uti denna är det icke en solidaritet i nordens intressen, som träder i förgrunden, såsom det afgörande momentet vid bestämmandet af förhållandena mellan de förenade rikena och Danmark, utan de förenade rikenas intressen, likasom det var hänseendet till dessa, som bestämt svenska regeringen att några dagar förut förelägga svenska riksdagen ett förslag om beviljandet af 3 millioner riksdaler. Danmarks sak kan Sverge blott understödja på diplomatisk väg, samt efter samråd och i förening med