Aftonbladet – 30 augusti 1864, sida 2

släss man icke som sig bör och tages fäderneslandets sak dåligt tillvara. Vili man nu kalla detta lörräderi, nåväl! en man behöfver icke rentaf sälja sig för att förtjena namnet förrädare, endast likgiltigheten i en strid, der allt står på spel, är tillräcklig för denna qvalifikation. Värre ännu är likväl, om hela detta tal om ?galenskapen? af det nyss förda kriget skulle varit ett slags ?mot dordre?, utgänget från ännu högre uppVärst af allt vore, om detta stode i ett visst sammanhang med åtskilligt hemlighetsfullt, enom hvilket det snöpliga evakuerandet af Fredericia och det nästan otroliga utrymmandet af Als funne en ytterst lätt, men ytterst upprörande förklaring. Historiens fackla skall en gång kasta ljus äfven öfver dessa förhållanden tillsvidare må det vara nog att veta, att personer i Danmark, hvilka stått icke blott händelserna, utan äfven de högsta ärendena, mycket nära, icke funnit sig tillfredsställda af de mer och mindre officiösa förklaringar, hvilka afgifvits till fördel för en viss misstänkt högställd samtida, icke ens af Monrads famösa reseberättelse efter Dannevirkes uppgifvande, och att dessa personer ännu t dag tinna sig ega positiva skäl för detta sitt bristande förtroende till väl uppställda diplomatiska ordalag. Må nu härmed vara huru som helst, så har emellertid det högre befälets systematiska jargon om krigets galenskap och den nationella politikens fåvitskhet utöfvat ett ytterst beklagligt inflytande på armån sjelf. Soldaten hör icke dylikt sjungas i sina öron rån morgon till qväll, utan att småningom förvillds, förvirras och förlora jemvigten. Då den sista eftertruppen af de danska krigsföngarne helt nyligen inskeppades i Travemände för att återföras till Danmärk, råkade händelsevis en god vän till författaren af dessa rader befinna sig tält bakom de uppställda lederna, till hvilka den preussiska officeren, som haft ledningen af fångtransporten, vände några för tillfället passande ord, uppmanande truppen att lofva alt aldrig mer föra vapen mot tyskarne; en af fångarne utbröt dervid temligen högt: nei, det ha vi, min Salighed! faaet nok af!? Det frapperade åhöraren, ehuru det måhända vår mer ett skämt af den danske krigaren, än fullt allvar. Likväl kan utropet ha varit allvarsamt menadt, och det skulle då stå i endast ganska naturlig öfverensstämmelse med den ofördöljeliga sanving, att det alldeles oproportionerligt stora antalet danska fångar i det nyss slutade kriget har sin räta förklaring icke i fien: dens absoluta öfvermakt, utan i likgiltigheten hos en stor del af de danska trupperna för att hålla stånd till: det yttersta i en kamp, hvars andemening soldater icke längre kunde klart begripa, om hvilken man till och med sade honom rentut, att den var ett ?köpenhamnskt påfund? och ett förtvifladt tokeri. 4 På detta sätt befinner sig det danska folket i närvarande stund snarare utsatt för, än skyddadt af en demoraliserad här, led at anförare, hvilka, af gammal tradition -fiendtliga mot folkfriketen, af puraste hor: mansdevouement äro färdiga alt snarare omma den nya dynastiens halfva önskningar och vinkar, än undersöka dessas be: skaffenhet förrän de utföras. Det skulle så gå och det har så gått. Man bar en regering, misstrodd, och med rätta, i hvarje sig rörelse, misstrodd i sjelfvå sin passivitet, af olla, hvilka icke för freden till hvad pris som helst? äro färdiga att sälja både frihet, nationalitet, framtid och ära. Man har ett hof; till hvilket ingen ärlig dansk man kan se upp med förtroende, en dynastisk tvetydighet, stödjande sig icke på ett val af nätionen, icke eus på ett allmänt bifell, men, om man så vill, på en allmän trötthet, på ett visst nationelt laisser-aller?, och för öfrigt på ett protokoll, som — af Tyskland sjeli är sönderrilvet i tusen stycken. Det skulle så gå och det har så gått. Det danska folket är icke i upplösningstillständ, det vore alt säga för mycket, men det är i.en obeskriflig villervalla. Massan, trött förut och ytterligare uttröttad, tar endast fre: den, som skall läka alla sår, reaktionspartiet organiserar sig, regeringen, sammansatt ar utiefvade viljor och hopkrumpna stor: heter, belö på att slå detatgörande slaget mot e tining, med hvilken den i längden omöjligt skall kunna styra och ställa efter sin bjertans lust och sin forntida doktrin, men, engång placerad der såsom den bismareckska absolutismens väktare vid Sundet, skall den ieke, äfven om den ville det, kunna slippa ifrån ett ålminstone för: söka att genomiöra hvad dess egendomliga ställning till Tyskland (jag hade så när sagt: des privata förbindelser mot Tyskland), ålägger den. Deita är den danska ?sjuka mannene? sitnation i närvarande ögonblick, men teckningen är likväl långt ifrån full sländig; jag har här endast gifvit några allmänna drag, låt oss litet fylia i konturerna ! .