Aftonbladet – 30 augusti 1864, sida 2

det är svårt att utreda dem, det är dock mödan värdt att försöka en sådan utredning. Vi böra härvid främst af allt bemärka att det är en ofantlig skilnad mellan Danmark af 1848 och Danmark i början af detta innevarande år. Händelserna kommo 1848 öfver landet i sanning oförberedt, men man mötte dem med energi, och till och med entusiasm; den flägt, som då genomfor:i Ewopa, på några ställen växande till storm, meddelade äfven åt det danska folket en anda af kraft, beslutsamhet, nästan patos, som satte det i stånd till att uthärda mycket och gaf det mod till att våga icke så litet. Rörelsen fattade snart hela nationen och det mindre tal, som tvekade att följa med, som till och med helst skulle gått i en annan riktning, fann det ända. ålsenligt att tåligt förblifva i en åskådande och afvaktande ställning i stället för att söka återhålla strömmen. Efter återvnunen fred och under de sista tio åren har det långsamt, men jemnt, gått tillbaka; reaktionen i Darmärk har visserligen icke lyckats vinna många slag i öppet fält, men den har obestridligen haft så många flera framgångar i det tysta och obemärkta, hela den gamla byråkratien, uppammad i absolutismens barnkammare, har hunnit lugna sig efter sin första förskräckelse och derefter bildat, ett slags dof konspiration mot den unga folkfribeten; massan af nationen har under ett skenbart tillstånd af trygghet så småningom återgått till sina gamla vanor och, i stället för att noga vaka på hvad som komma kunde, ötverlemnat sig åt njutningar af det närvarandes lycka, ät den materiella välmägans intressen eller åt ett estetiserande och teoretiserande lynnes alla små husliga duodesidrotter. Man har ofta hört talas om de danska doktrinärerna, om detta professorsparti? i Danmark; olyckan är, att hela den stora Pfamiljen Sörensen? har slutat med att bli professorisk, att allesammäns på visst sätt blifvit professorer, bäde far och son, onklar, kusiner och tanterna med. Man har velat taga sin skada igen för sina ansträngelser och offer under de trenne krigsår, då så mycket var vändt upp och ned, och den medfödda böjelsen för att i allsköns Sgemytlighet? och i en beqväm ställning med fyndighet och snille kriticeera andras gerningar, hellre än att sjelf trölta sig med för mycket handling, har efterhand nästan förvandlat hela danska folket till ett debatterunde sällskap? af lyckliga politiska qvietister. Denna politiska qvietism hade ändtligen funnit sin representant i en statskonst, hvilken genom att sätta en klyfiig advokatyr i stället för manlig beimdhet och fast hållning, samt genom att: ett nytt system af s. k. godr eftergifter?, snart vann alla deras hjerten, hvilka, bäfvande för hvarje afgörande steg, som kunde kosta ett nytt offer och störa det beqvämliga njutandet ef stundens glada frid, hellre sägo allting uppskjutas så länge som möjligt och i sitt tysta sinne hyllade den gamla grunsdsatsen: efter oss syndaflod, så mycket ni vill.? De få mera behjertade mån, hvilka med öppen blick för farorna och öppen själ för de stora idferna, då och dåvågade falla störande ini denna sköna harmoni, blefvo lätt öfverröstade och deras ord af allvar bortblandades i dagens frågor af lättare art, såsom t. ex. den berömda mnationella debatten om den grammatiska frasen langtfra? eller ?langtfra ikke? ; väcktes ör någon ett ögonblicks eftertanka om möjliga framtida händelser af obehaglig art, lugnade man sig med hoppet om hela det upplysta och rättänkande Europas deltagande eler med den grundtvigianska tillt en till denna alldeles speciella nationalförsyn, som på prosa och i vers af gammalt varit kallad ?Danmarks Gud, Under sådana förhållanden slog ovädret ner. Först Fredrik VII:s död, omedelbart derefter kriget. På detta sednare borde man denna gång varit helt annorlunda förberedd, än år 1848, men man tappade koncepterna från första början. Att kriget sedan varit alltigenom olyckligt fördt, känna vi alle tillräckligt, men det har äfven, oafsedt alla ofördelaktiga omständigheter, varit ila fördt. Det har fattats 1848 års anda, det har fattats entusiasmens poesi, det har fattats program, det bar fattats öfvertygelse och till och med hos många god vilja, det har slutligen fattats den enighet, förutan hvilken intet nationelt lyckas. Soldaten har icke kunnat eldas, anföraren har antingen sjelt varit genom hemliga krafter förlamad eller har han icke gjort sin pligt. Och jag kommer här till ett särskildt kapitel, både sorgligt och harmligt, dock detta sednare i till och med ännu högre grad än det förra. Redan efter Dannevirkes öfvergifvande gick ordet förräderi? som en löpeld genom allt Danmarks land, och det har vid flera tillfällen sedan dess blifvit af en och annan upprepadt. Ordet är mångtydigt, liksom begreppet sjelft, och det kommer an på hvad man dermed egentligen förstår. Att många af härens chefer både på förhand varit stämda emot kriget och under kriget handlat i öfverensstämmelse med denna sin motvilja, tyckes vara odisputabelt; i detta fall har reaktionen uppträdt till och med öppet nog. De danska oflicerarne af den dre skolan, äfven sådana, hvilka under förra kriget girgo med? för den nationella saken och betedde sig lojalt emot sakernas nya ordniog, hafva med få undantag sedan den tiden åter kommit på gamla tankar; under Fredrik VII vågade de väl icke bröstcänges uppträda mot de nationella tendenserna och emot folkfriheten, men de närdel i sitt innersta det hopp att allt detta dock blott var ett öfvergängsstadium, som en sång måste taga en ända, och då — med en ny. dynastiens uppträdande på tronen har sjelfförtroendet hos dem vuxit, de hafva känt sig säkrare i sadeln och de hafva icke längre ansett sig behöfva dölja sitt verkliga sinnelag. Det är från dem allt detta skrik under de sista månaderna väsendtligen utoått om Köpenhamns olidliga fanatism?, om det mationella partiets fåviteka politik?, om galenskapen af hela detia krig?, 0. 8. v. Så till vida hade:en af. de iå verkligtnationelt sinnade högre officerarne i danska häen onekligen rätt, då han före Dyppels fall rm adiaet alraf till an vän att änn VvATEP mao