Aftonbladet – 27 augusti 1864, sida 2

ningen al deras egenskaper Nanvisat act alb uppsöka.? Äfven deras bana — heter det vidare om denna klass — kunde sträcka sig ganska långt. Särdeles var krigarens bana omätlig och denna var också den, som egnade sig bäst, ifall någon fanns, som ville lefva ett offentligt lif, men derunder behålla sina bänder rena. Ty detta var dock en sak äfven för den bäste, att försvara sitt fädernesland och att föra dess fanor till seger i fiendens länder på den maktens bud, som var hans fäderneslands regering, hurudan denna makt än månde för öfrigt hafva varit.? Det är till denna tredje klass af revolutionens män, som förf. hänför Carl Johan. ?Man finner honom?, säger han, icke i girondisternas krets, icke vid Robespierres sida, icke bland direktoriets regenter, men man finner honom ibland krigarne i republikens armåer, soldaten vid sin fana, lydande sin order, generalen i sitt högqvarter, förande sin krigshär efter sin regerings befallning. Det der är godt och väl och, framför alit, det låter bra. Men följom förf:s resonemang ett steg längre, från den allmänna karakteristiken till dess applikation på särskilda fall, för att se, om tillämpligheten är höjd öfver allt tvifvel hvarje gäng då tillämpIning eger rum. En sak, som enligt förts åsigt med ett eget intresse fäster betraktaIrens blick, ?är den obrottsliga trohet hvarmed krigaren vördade medborgarens pligt. IJag menar icke den ganska måttliga dygden Jatt soldaten ej sviker sin fana; men jag , att om man uppmärksamt följer desse förares historia, så skall det visa sig, att Bernadotte med en särdeles ärlighet uppfattade sin bestämmelse att vara, såsom det kallades på repubikens språk, en medborlgare general.? Såsom exempel härpå anföres ett stort tillfälle: Bonaparte, hem kommen från Egypten och beredande sig alt störla republikens regering, vände sig Itill Bernadotte för att vinna hans bistånd, men fick afslag, jemte förklaring, dels att han på direktoriets eller lagstiftande kårens uppfordran skulle fylla sin pligt till den bestående ordningens försvar, dels också att han ej ämnade ?gå till kasernerna att harangera soldaterna eller på torget att kalla lnationalgardet och folket till vapen.? Sådant är det ?stora tillfälle?, der förf. uppdagat ett vittnesbörd om den obrottsliga trohet, hvarmed krigaren vördade medborgarens pligt?, och om den ?särdeles ärlighet?, med hvilken Bernadotte uppfattade sin bestämmelse att vara medborgaregene-Iral, och förf. finner att — medan Bonapar;Ites handlingssätt var, om ej just fördömigt, dock en smula betänkligt — Bernadotte deremot vid detta stora tillfälle? vann ?den republikanska dygdens pris. Hvad gjorde då Bernadotte? Hen atvaktade passivt händelsernas utveckling, skyndade ej tj till den bestående ordningens försvar, utan -lät denna ordning falla och hyllade sedan Iden uppgående solen. Denna i vår tanke allt annat än beundransvärda hållning skildrar förf. ännu en gång (sid. 22) 1 dessa örskönande ordalag: han vägrade attsöka. lyckan med offret af sina grundsatser; han. vägrade att svika den samhällets ordning, som fanns, men sedan denna ordning är upplöst, tjenar han den nya makt, som hans .Ifädernesland då erkänner.? Är ej detta en sofism, och en af de gröfi sta, så förutsätter det åtminstone ett språkbruk, enligt hvilket orden ?pligt?, obrottslig trohet, den republikanska dygdens pris? m, m. användas i en helt annan mening, än den vanliga och af oss kävda.Vi befara högeligen, att mindre omhuldade historiska personligheter, hvilkas storhet? så åsom karakterer ej till den grad, som på vissa håll i fråga om Carl Johan är händelsen, vore dogm, förutsättning, på förhand statueradt resultat, till hvilket den historiska betraktelsen skall komma, ej skulle i likartade fall behandlas på detta sätt. Möj ligen skulle på dem tillämpas den ogillande Idomen: Efter du är hvarken kall eller varm, utan ljum, så vill jog utspy dig af min mun?s Vi tillämpa den ej på förf:s hjelte; men vi tro, att de finnas som, anseende den för nära nog hädelse mot Carl Johan, ej skulle synnerligen tveka att uttala den öfver andra, hvilka handlat som han under analoga omständigheter. Men lemnom dessa sidor, som vi, uppriktigt sagdt, läst med en pinsam känsla. Förf. yttrar (sid. 19), att Bernadotte, medan han förde Napoleons härar, dock synes aldrig hafva rätt införlifvat sig med detta ärans och bragdernas välde, att han ej I trodde på Napoleon, emedan han trodde på en större makt än lyckan i verlden och j på djupare krafter i menskligheten, på frihetens ande och rättvisans makt?. Öch vidare: ?En djup otro på Napoleons makt och en lika djup misstänksamhet mot denna makt, att den icke vandrade den rätta vägen synes hafva bildat ett svalg mellan Bernadattes sinne och den store kejsarens eget. I Men likväl tjenade han, lät sig riktas och belönas af denna makt, om hvilken han I misstänkte att den ej vandrade på rätta vägen. Och härom talar förf. såsom om prof på den aldra märkvärdigaste och mest oerhörda pligtkänsla. Marskalken af FrankTrike, prinsen af Ponte-Corvo är samme man i sin pligt, samme undersåte i sin trohet, som under andra dagar republikens medborgare-general hade varit. Panegyriken quand möme är dock onekligen, trots sin mjukhet och böjlighet, ett besynnerligen härdt tal! Denne pligtens oföränderlige man tjenade dock ej med ?obrottslig trohet Napoleon intill slutet. Vi veta, att den dagen kom, då han förde afvog sköld mot sitt fädernesland, Det är anmärkningsvärdt, att förf. ej här ordar om pligtkänsla och trohet. Ötvergången till detta stadium sker mycket, ja kanske alltför lätt: ödet? skilde Carl Johan och Napoleon åt; ?marskalk BernaI dotte var försvunnen ur verlden, men kronprinsen af Sverge, Carl Joban, äskar eu plats bland Europas monarker?. Men, om här ock icke talas om den obroltsliga troheten, så hindrar det ej att uppsöka en ny anledning till loford, nemligen Carl Johans ädla stolthet. De lyda nu så: ?Efter den dag, då Bernadotte tog emot det svenska