Aftonbladet – 26 augusti 1864, sida 2

STOCKHOLM den 26 Aug, Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 21 Aug. Det lilla kriget i Tyskland fortfar och tilltager synbart i förbittring. Bismarck skulle helst vilja alldeles tillintetgöra mellanoch småstaterna, men då hans allierade grefve Rechberg icke skulle gå in på detta, så skola de svagares rättigheter inskränkas till -ett minimum i eulighet med satsen, att det endast är makten som utgör rätten. Till att göra den Bismarckska bru taliteten motstånd har tyska förbundet godt om medel och utvägar; men det gör icke något bruk af dem, och ett blott och bart resonnerande öfver rättsfrågor, till och med på ett ytterst doktrinärt sätt, kan endast sätta förbundets auktoritet i högsta grad på spel hos hela folket. Våra tyska förhållanden ha aldrig varit sorgligare än just nu. Ömsesidigt misstroende mellan alla, isynnerhet mellan de tyska kabinetten. Den interpellation, som hr von Beust hade för afsigt att framställa i afseende å fredspreliminärerna, var det tydligaste bevis härpå. Den sachsiska ministern kunde ej spela någon bedröfligare roll. Vid första påtryckning af Österrike och Preussen lät han sitt förslag falla. En anledning till nya konflikter har nu åter ett fördrag mellan förbundets civilkommissarier och Hamburg om nedläggning af telegraftrådar framkallat. Den preussiska politiken protesterar mot detta fördrag med antydan, att ingenting får ske i hertigdömena, som har deras materiella betungande till följd. Ett sådant betungande kunde blott den rättmätige suveränen och med honom endast hertigdömenas representation påbjuda. ded en dylik sats opererar Preussen i Holstein mot förbundet, hvaremot det i Slesvig, såsom man vet, gör allt hvad den österrikisk-preussiska förvaltningen finner för godt. I Slesvig anläggas telegrafledningar, byggas jernvägar och föreslås en kanal från öster till Nordsjön. År icke representationens bifall erforderligt till allt detta? Obestridligen och ännu mycket mera, emedan de tilltänkta företagen äro af mycket stort omfång. Men ministern von Bismarck söker tillfällen att komma i delo med förbundskommissarierna och begagnar sig af alla anledningar härtill. Förbundet med Österrike gör den preussiska politiken mycken olägenhet. Alliansen existerar, men alla dagar måste någonting göras, för att upprätthålla den. Österrike vill nu ha eftergifter i den handelspolitiska frågan. Går Preussen in derpå, så afstår kabinettet i Wien gerna åt det främsta platsen i den schleswig-holsteinska frågan. Bismarck skulle för sin egen del erna göra alla möjligg eftergifter, men änderna äro bundna på honom. Handelsfördraget med Frankrike kan blott sådant det är sättas i verket, i annat fall går det alldeles om intet. Emedan nu Preussen är nödsakadt till motstånd på detta område, visar sig kabinettet i Wien motsträfvigt i den schleswigholsteinska frågan. Preussen skulle alltför serna vilja ha det provisoriska tillståndet i nertigdömena ordnadt så, att man alldeles icke gjorde något afseende på tyska förbundet. Då skulle, enligt Bismarcks beräkning, ett årslångt interregnum kunna införas, och hvem vet, om icke förhåtlandena ändock skulle kunna göra det möjligt att förstora Preussen med Slesvig och Holstein? Planen är så orimlig, som den kan vara, redan derföre att Österrike samtidigt håller hertigdömena besatta och aldrig skall samtycka till något sådant. Emot interregnum äro ej blott sehlesyig: holsteinarne sjeliva, utan med dem hela Tysklands allmänna mening. Man fruktar helt enkelt korruptioner af alla slag, våldsamma tilltag i afseende å författningen, pressförföljelser och slika konststycken, alldeles på samma sätt som det tillgått här hos oss. Freden med Danmark är betryggad. Jag kan rörande denna punkt blott bekräfta hvad jag redan för flera veckor sedan meddelade er. I den inre politiken ser allt utomordentligt bedröfligt ut hos oss. Af hvilken anda förvaltningen, den civila så väl som den militära, lifvas, bevisar följande händelse: I Lauenburg, en liten pommersk stad, lefver en veteran från krigen 1814 och 1815. Alldeles obemedlad, emedan han blifvit ihågkommen med blott ett par thalers understöd, vänder han sig till de militära myndigheterna med ansökan att bli intagen i ett invalidhus. Den 70-årige gubben erhåller härpå till svar, att hans ansökan ej kunde beviljas, emedan han vid de sista valen röstat med det liberala partiet. Men detta liberala parti bekämpade konungadömet, och om man skulle intaga honom, Stefike är hans namn, i ett invalidhus, skulle han der genom sitt exempel förderfva de andras goda seder. För den gamle gubben var denna militära dom en lycka, ty insamlingar göras nu ifrigt åt honom, och han skall genom dem komma i en fullkomligt bekymmerfri ställning. Men rsOsrsan svor TENERIFE SMEG FISEN AD NEEKEN