Aftonbladet – 25 augusti 1864, sida 2

r det specifika och närmast påträngande ntresset, att i nödfall kunna påräkna en jelp åt sig sjelfva för 5 mot Tyskand, utan att derför precist taga det så 1oga med solidariteten och ömsesidigheten. Jet är obestridligt, att danska skandinaver vf detta slag ha funnits, de ha icke varit få, iag står för mitt ord, — och de ha varit sega, de ha, just de, länge vållat, att varje försök till att få vagnen in i det rätta spåret varit fruktlöst, de ha tyvärr lyckats, att till en tid göra hela den danska politiken mer och mindre oantaglig för oss andra. Men om redan detta i och för ig varit alldeles tillräckligt betänkligt, har det för saken varit ännu betänkligare, att det för många, hvilka om det danska folkets verkliga sinnelag saknat närmare kännedom, af ätskilliga tecken sett ut, som om hela den danska skandinavismen icke varit annat än en dylik ockasionspolitik, hvad jag åter anser ha varit för hastigt och för öst bedömdt. Antingen man nu gått för ängt eller icke i förutsättningen om den danska skandinavismens mera egoistiska, än högre politiska motiver, är och förblifver det ett faktum, att i sjelfva förhållandena legat anledning nog till en misstro, hvilken ätt låtit sig af motståndarne till sjelva den skandinaviska iden allt vidare och vidare bearbeta. Vi ha sålunda sett fullständiga teorier uppgjorda om Köpenhamns äflande att erhålla ett slags nordisk supremati, om hemliga syften hos skandinaverna i Danmark och Norge i förening för att i en framtida union vippa Sverge högt i vågskålen, 0. s. v., hvaraf allt på sin tid å andra sidan alstrades denne andra lära om Sverges naturliga principala ställning? och hvad dertill hörer. Med ett ord, den omständigheten, att Köpenhamn hittills varit skandisig varit till förfång för saken redan avismens egentliga brännpunkt, har i och derför, att det danska initiativet varit så itt utsatt för att missförstås, än mera derör, att man i Danmark lagt alltför liten vi t uppå att för sin del arbeta på detia missförstånds skingrande; men hela detta förh lande existerar icke mer och det är detta vi böra betänka ?å deux fois? förrän vi afgöra skandinavismens öde och liksom med ett enda pendrag öfverstryka en tjugo års episod al-mycket förarbete, som dock synes mig ha varit godt i åtskilligt, och af sträfvanden, hvilka dock kunna få en betydelse ännu för Nordens framtid. Det har varit min pligt, att öppet uttala, — och utan uppriktighet på ömse håll komma vi här ingen hvart, — att skandinavismen varit för många i Danmark temligen oklar såsom allmän politisk id, endast klar såsom politik ad hoc; det ä jligt, att i en och annan dansk skandinavs reställning om en nordisk union ingått äfven en smekande baktanke om ett visst, ålminstone moraliskt företräde för Daninark och det nordiska Åthen?. Men allt detta är och måste vara slut från i dag. Det har varit en tid, då Danmark, lyckligt genom sin välmåga, aktadt genom sin höga andliga kultur, tillika stod som eit föredöme för andra stater genom sin folkliga frihet, ännu hotad af ingen, tvärtom under en demokratisk och kärndansk konung skjutande för hvarje dag allt djupare rötter; det är förlåtligt, om i de tiderna den stolta tanka uppstod i någon dansk mans hufvud, at Danmark borde af de andra skandinaviska folken sökas som en stor och obetalbar politisk vigt för desamma, och det var obestridligen något af sanning deri, när någon gång från dansk sida öppet uttalades, ati med undantag af en väpnad handräckning (och denna tilläfventyrs af tvetydigt värde), hade den öfriga Norden ynnerligt alt bjuda det fria Dan. Allt detta är förbi. Danmarks folk r nu, om icke krossadt med ett slag, dock böjdt, dess land eltva dess frihet i det inre utan faror och dess ekonomiska ställning är skakad, om också icke ruinerad; denna nation, nyss så afundad och så afundsvärd, ha i blifvit så liten, så maktlös, så i europeisk mening betydelselös, att så framt det något enda ögonblick i de sednaste åren kunnat vara fråga om alt tyngdpunkten för den skandinaviska nordens politik låg i Köpenhamn, denna fråga numera måste betraktas som totalt uppgifven och i alla möjliga afseenden saknande förnuftig mening. Det skall numera svårligen falla någon svensk ömtålighet in, att i Danmark frukta en rival, drömmande om herrskaretet i en nordisk union, den dag är likajedes förbi, då en och annan i Danmark nästan pockade på en nordisk allians utan alla vilkor, men i och med detsamma är också ofantligt mycket grundligen förändradt och entaf omvändt, som man vänder om en hand. Danskarne erkänna det sjelfva. Flera beydande röster på andra sidan Sundet höja redan ljudligt för den åsigt, att, såframt cke de nordiska folken skola till Tysklands riumf och skadefröjd kasta hela den skanlinaviska enhetstanken öfver bord, är det Sverge, som skall åter upptaga den och föra len fram. Man anvisar oss sjelimant vår oll, man ser upp till oss och man har ännu ke förlorat allt hopp. Man utkorar oss ill höfvidsman — der är hästen, stig upp! nan räcker oss marskalksstafven — der, ör an! Åran är tillhands, men ansvaret, let är sant, följer med; ?noblesse obliget. Det kommer numera an på oss sjeltva, tt verkligen hafva något att ?bjuda? Danark när vtterlioare faror hota dees natio