Aftonbladet – 24 augusti 1864, sida 2

and? Historiens nemesis är redan öfver ss derutinnan, att den ytterliga förödmju else, som regeringens vanmaktspolitik ådrait oss, förlamar, binder och förstummar nången, som dock nu klarare än någonsin attat den skandinaviska idns sanning, nöd ändigheten att vi rätta oss efter dess anisning, så kärt det oss är att hoppas fortätlning af en fri, nationel och ärorik tillaro. Känslan af den ömklighet, den modch viljelöshet, som man låtit bragderas frejdade folk inför verlden helt öp et bekänna, lägger sig med blytyngd iven öfver icke Tikgiltiga sinnen; det tyees, som skulle man önska och hoppas att — genom att intet göra, intet yttra, geom att retirera till tystnadens och overkamhetens dunkla skamvrå — kunna undgå len allmänna uppmärksamheten, kunna unlaudraga sig nya utbrott af de öfvermodiga egervinnarnes hän, eller fordom aktningsulla vänners tviflande anmärkningar, kunna lippa se axelryckningarne åt ett folk, som irit hjeltars land, men deras dygder glömner. ) Medan det var moderat att vara skandinav, medan konung, tronföljare och ninistrar täflade att uttala sig i samma anda som studentpolitikens? män, och vid ?stulentpolitikens fester?, ej mindre än i dilomatiska noter; då var det också en både tt och angenäm sak äfven för sådana, som ej besitta något öfverflöd af politiskt mod. Men nu har räddhågans tid kommit, nu måste man med ängslig försigtighet se sig omkring till höger och venster. Den rkliga auktoriteten — nemligen sakens insedda sanning, hvilken man i tysthet erkänner — får vika, då man ej vet hvilka personliga auktoriteter man har att se upp till. Det der är ej någonting nytt, ovanligt eller förvånande; det upprepas alla dagar i det enskilda som i det offentliga litvet; man vågar ej det som man inser vara rätt, för judarnes räddhågo skull?. Men det tillkommer en hvar att betänka, ut det dock här ej handlar om några småing, att här, mot likgiltigheten och fiendtigheten, modigt uttala sin öfvertygelse och för den verka är ovilkorlig pligt, att det är fegt att låta sig förstummas derföre, att man kan befara hån af motståndare, ljumhet hos vänner, förnäm köld hos dem. som nyss på samhällets höjder gjorde sig en ära af att utveckla det treeniga nordens anr. Att folket gör sin gerning rätt, det illkommer alla dem att tillse, som utgöra hennes andliga kraft och blomma, brännunkten för hennes kulturlif, som ega poitisk upplysning nog att inse stundens vigt och förmåga att något, mycket eller litet, uträtta. En hvar af dem besinne, att han bär sin del af ansvaret för hvad som bör söras, men hvars uraktlåtande skall straffas årdt på barnen i fjerde och femte led. Då vi yttrade, ait de samtida händelserna vunnit åt skandinavismen nya anhängare, personer som förut voro helt och hället främmande för hela den förutgående skandinaviska rörelsen, ehuru åldriga nog att i den redan länge hafva kunnat spela en roll, hade vi blicken fästad äfven på vårt eget and. Bland hithörande företeelser skola vi för denua gång endast nämna en ganska inmärkningsvärd, för ett par månader sedan utkommen, skritt: Tankar om skandinabismen och danska frågan från nationalitetens synpunkt. (175 sidd. 8:0), som, hvilka fak uska beriktiganden den än i enskildhete an tåla vid, i anseende till sin tendens och sina motiver förtjenar större uppmärksumhet, än den synes hittills hafva åtnjutit, hvadan vi ock till densamma torde ålerkomma. För öfrigt må i förbigående till, att eho som har tillfälle att inhemta on kännedom om den rådande sinnesstämningen inom landet, samt följa opini nernas uppkomst, utan tvifvel eger erfare hetsbevis, huru just den närvarande politi ställningen och dess välbekanta orsuker banat väg för tanken om en förening de nordiska länderna emellan till kretsar, som förut för densamma varit fullkomligt tillslutna. Hvad Norge angar, är det tillräckligt att erinra om, att man der känt sig manad att organisera ett samfund med syfte alt verka ör en politisk förening mellan de nordiska olken. Det afbrott i dess verksamhet som den oklara situationen före fredspreliminärernas afslutande föranledde, lärer ej, efter wvad vi ega anledning tro, skola räcka änge. Slutligen har den skandinaviska frågans : allmän europeisk synpunkt nu om; ifvit fattad och insedd äfven utom orden. Vi hafva anfört mångfaldiga exemel derpå, huru en allmän folkmening hål er på att bilda sig i vestra Europa, hvilsen i ett politi-kt förenadt norden ser ett oumbärligt stöd för kulturen och friheten not det östliga barbariet I denna öfvergelse, so:a alltjemt vinner terräng och illväxer i styrka, kunna skandinaverna, om ;gonblicket ej försummas, söka en värdeull allians. ) Man har behagat såsom smädelse mot fäderneslandet beteckna de yttranden, hvari vi karakteriserat vår regerings politik i danska frågan och de naturliga följderna deraf för oss sjeltva. Vi ha nu fått medhåll och upprättelse af en person, hvilken de ultraministeriella terravisterna väl ej vilia av såsom en emidara