äntagius 190, hvaremot 1435 blivit al särskida anledningar utskrifna, så att vid årets slut 83 funnos qvarvarande. Proportionen emellan ammor och barn har under hela året varit särdeles ofördelaktig. Under ingen månad har antalet ammor uppgått till det minimiantal, som för vidmakthållande af en ändamålsenlig skötsel och vård anses behöfligt. För hela året beräknadt har antalet ammor förhållit sig till antalet barn som 1 till 1.66. Medelta! ammor per dag har utgjort 78.7 samt medeltid för hvarje ammas vistande inom barnhuset 124.3 dagar. En — Under öfverskrift Mördaren Åberg och helvetesstraffen läser man i Göteborgs Handelstidning följande sanna och välsagda ord: Befolkningen i närheten af hufvudstaden har åter upplefvat det ohyggliga skädespelet af en hulshuggning, med hvilken förenade sig några särdeles upprörande omständigheter, i det den lildönide, trots oll 7beredelse, icke skall ha blifvit bragt till någon fortfarande och uppriktig ånger, ouktadt han ett ögonblick för fängelsedirektören bekänt sitt brott. När själasörjarnes? arbete vidtog, ångrade han denua bekännelse och röjde i öfrigt ingen förändring i eitt vilda, falska och opålitliga sinne?. Om hans åsigter uppgifves, att han förnekade tillvaron af ett lif efter detta, emedan han för flera år sedan läst i en bok att ?något helvete ej tinnes?. — Om hans kamp på stupstocken är förut berättadt. ?Väktaren? drager a! den f asfulla tilldragelsen blott en sens moral: änne ej nägra afl dem, som författa, förlägga eller utpuffa våra dagars talrika otrosskrifter, skola förskräckas i samvetet då de läsa denna hemska berättelse?? Oss synes saken innehålla mycket större och allvarligare lärdomar än hvad som ligger i denna? äktarens? iråga, hvilken ge kunnat uteblifva vid ett sådant wil Stupstockens blodiga skådespel hade bordt kunna för ett ögonblick qväiva yttringarne af pertisinne. ändelsen utgör en ny dödsdom öfver dödsstraftet, och detta framförallt utur orfodox synpunkt. Här möta nemligen tvenne premi : alt en menniska, som dör oomvänd, är hemfallen till evig fördömelse, samt att för menniskan, så länge hon lefver, ännu finnes en möjlighet till bättring och räddning. Då samhället, genom dödsstraffet, afskurit denna möjlighet, har det alltså ej blott beröfvat den skuldbelastade det jordiska lifvet, utan ock bundit honom vid en evig ofärd, från hvilken han eljest kunnat räddas, i För oss, som kallas otrogae?, framstår j åtgärden såsom en barbarisk hämndlystnad och grymhet, hvarigenom den aflifvade beröfvas utvägen alt, genom ett förbättradt sinnelag, försona sitt brott. Den kraft man velat lägga uti dödsstraffets förmåga att afskräcka undra från brott lär ej betyda mycket, då skådespelet, med all sm ohygglighet, varit för mänga en förlustelse, såsom man af berättelsen erfarit. Här möter tillika en annan omständighet, hvilken det vore af intresse att få närmare utredd. Det omtalas säsom visst, att mördaren, då han satt under ransakning, bekände för fängelsedirektören sitt brott, hvilket antyder att han då erfarit åtminstone en ögonblicklig ånger, men då han kom i Ysjälasörjarnes? händer, blef hans sinnelag j alltmer förhärdadt. Må me ej detta kunnat bero derpå, att de värde själasörjarne icke gått rätt till väga? Då man erfar att en all dem varit lektor Elmblad, om hvilken man känner att han ej sparar på hotelser och skräckbilder af eviga qval, frestas man lätt alt antaga, det sådana föreställningssätt ej verkat på den olycklige Aberg. Kanske hade han varit emoitagligare för läran om den barmhertige,.kärlekstulle Fadren, som icke vill någon syndares död, utan att han omvänder sig och lefver. Vi känna ej närmare förhållandet, men vi tro på fröet till ett bättre inom hvarje menniskas natur, men det är ett frö, hvars lifskraft framkallas icke genom eld och svafvel, utan gerom kärlekens och det oskrymtade deltagandets värma. Att lägga skulden till mördarens oförbätterlighet uppå några ord ien gammal skrift, som lärt honom att helvetet ej existerar, synes oss innebära ett för has-tigt fäldt om-1 döme. Huru bar nemligen auktoriteten ar en sådan skrift kunnat gälla mer än auktoI riteten af hvad mannen i öfrigt lärt? Det skulle då vara de grunder, hvarpå skriften stödde sin mening, men derom talas intet, och utomdess borde väl, enligt Väktaren, dessa grunder kunnat vederläggas. Om en skrift kan förvilla den som icke erfar någon motbevisning, så bör väl detta ej vara fallet här, då icke mindre än tvenne prester tagit den arme mördarens själ om hand. Vill ?Väkteren? med det sagda antyda, att mannens bristande tro på helvetet vållat äfven hans broitslighet, så erinra vi, att aldrig brotten florerat mera ochi ohygeligare grott än under det den krassa hilvetesäran florerat, utan att vara störd ar några otrosskrifter. Om detta berott derpå, att den brottslige på samma gång motsetit råddning genom helgons förböner, själamessor eller ett gudomligt försoningsoffer — lemna vi osagdt. Faktum är dock gilvet. Också betvifla vi att tron på helvetet kan ega starkare kraft till ett förbätlradt sinnelag än fruktan för grymma timliga straff, hvilka sednare ligga ialla händelser närmare. Orsaken beror helt enkelt derpå att den sedliga hågen ligger i kärleken till det goda. ej i fruktan för straff. Lika litet som en fader vinner en verklig kärlek af sina barn dermed att han lofvar dem stryk derest de ej vilja älska honom, lika litet lära menniskor sig älska Gud genom at frukta djefvulen. Så stor roll än djefvulstron — vi vilja ej säga djefvuls-kulten — spelar hos vissa kristna sekter, så förmena vi att den icke betyder något för den sedligaförädlingen, utan tvärtom bringar åstad förtviflan, vidskepelse, träldomssinne, räddhåt m. m., slutande med fanatism och egenrä färdighet. För den åter, som tror — med Jlefvande visshet — derpå att brott och straff, dygd och belöning stå till hvarandra i ett oskiljaktigt kausalitetssambund, och som fattar att det gifves en evig utvecklings lag för individen liksom för menskligheten; för den tillika, som är innerligt öfvertypad derom