Aftonbladet – 22 augusti 1864, sida 3

sl UK PIRULSRA KAT MIM UNNI CE AVEL VARG I I förfäkta, i det allraminsta skulle befinnas -sårande för rättskänslan. Vid tidpunkter af stor betydelse, vid tidI punkter af den vigt, att på deras rätta beI Igagnande beror den riktning, som en hel I framtid kommer att intaga, måste detta ansvar framstå i ännu högre grad. Vi fråga I derföre: har den del af svenska pressen, I isom tilltrott sig att icke blott motarbeta loch söka eller låtsa vederlägga, men äfven latt håna och begabba de bemödanden, som I blifvit gjorda i ändamål att åvägabringa ett I kraftfullt understöd åt våra nödställda stamI förvandter, gålt tillväga med all den samj vetsgrannhet, som varit af nöden för att i ;Iså ödesdigra tider som dessa föra sina läsare till sanningen och endast till sanning? I Vi tro det icke; vi veta att det ej varit så. Har den icke snarare framställt alla utItalanden och handlingar för Danmarks sak — ide likgiltiga undantagna — såsom löjliga, fantastiska, öfverdrifna, farliga? Jo, visserTligen. Se blott till exempel Nya Dagligt J Allehandas cyniska hän ötver den skandiI naviska föreningens verksamhet. Dumheten, personifierad vid lättsinnets och lumpenhettens bord, skulle icke hafva kunnat göra sin sak bättre. Men om så är, om denna del Jaf tidningspressen genom mänga och osannfärdiga, af partiandan förestafvade, åsigter ledt bakom ljuset en stor del af nationen, genom att slå på de mest behagliga strängar, om derigenom sympalierna möjligen minskats, kraften försvagats, eftertankan uppgrumlats, samvetet förslöats och invaggats, hvem bär då till stor del skulden, att äfven Sverge inkasserar en del af den skam och nesa, som nu för tiden går ut öfver hela den civiliserade -verlden; att äfven vårt land; ärans ceh hjeltarnes land, låter våldet blifva lag inför sina ögon, om icke just dessa falska profeter, som förvaltat sitt pund endast i vinningslystnadens anda. Hvem står närmast att skaka hand med det blodbesuddlade väldet, hvem har skyddat och gilvit herberge åt mordet, hvem är barbar, om icke just den, som säger till Danmark: dig vederfares rätt, hvarför skulle du bråka? Kyss riset, så få de olydiga barnen göra, och var sedan lycklig och nöjd, bråka icke och klaga icke för högljudt, ty detta stör vår matro. I sanning! Vi äro icke fattiga derföre att vi sakna medel, utan derföre att vi sakna storsinthet. Fråga denne hycklare af patriotism, om äfven hans hjerta billigar, hvad hans kallt och kortsynt beräknande förstånd säger honom vara rätt, och han skall endast gapa på eder, ty — han förstår icke hjertats språk. Hos en del af pressen fattas tyuligen ärlighet och hjerta. Och hvad mer! Verlden har ju redan längesedan växt ifrån det amla ordspråket: ärlighet varar längst; åtminstone synes det så. En stor författare karakteriserar med få, men träffande drag det moderna samhället sålunda: Kain slog ihjäl Abel! Att under sådana förhållanden denna del af pressen skall tala stora ord om vårt förIsvarsverks iståndsättande, faller af sig sjelf. Författaren inser också, att det enda skäl, som kan synas talande emot vårt deltagande med vapenmakt i Danmarks strid, är att finna i vårt försvarsverks dåliga skick. Men hans enfaldiga mening är äfven den, att en fortsatt fred, en fred på nåder sädan som denna blir, sedan vi på diplomatisk väg komprometterat oss så mycket som möjligt och uttryckligen sagt de tyska stormakterna, att vi skulle angripa dem, om vil kunde eller finge hjelp, ja, en fred i allmän-. het icke skall bidraga. i nägon väsentlig : mån till ett ändamålsenligare ordnande : och iståndsättande af våra försvarsmedel. Hvarföre, i alla gudars namn, har då icke vår regering redan under en mer än 50årig fred sökt att ordna dessa medel på etti sådant sätt, att de i någon mån motsvara c tidens. fordringar? Hvarföre har denna förträffligaste bland ministerer? låtit under sådana politiska konjunkturer sednaste riksdag gå utan att taga ringaste steg dertill och först i riksdagens elfte timma Tåtit liksom påtruga sig ett litet anslag? Skola de följande 10—12 åren göra vår regering visare? En signatur, som kallar sig Öscar Fredrik, sjunger nå :nstans: Fredsgeneiaier !: vi godt om, Men se i krig, — r sår det då? Vi ha ju ett färsk, a, alldeles för färskt exempel på, huru de a ordnande tillgår från regeringens sida. De tarfliga frukter, som de sednaste extraanslagen från både Sverge och Norge burit, äro talande vittnesbörd. Ty hvad nyttigt har man väl förvärfvat genom de penningar, som åtgått för några veckors kryssning i Skagerack, som afbröts just då eskadern börjat komma sig i ordning och äfven i öfningsväg skulle kunnat begynna ha någon nytta af expeditionen, och för paraderna på Gardemoen? Ha de inbragt en enda refflad kanon, eller ett enda kammarladdningsgevär? Har vårt anseende växt och vår styrka förkofrats derigenom att kavalleriet köpt och åter sålt några hästar? Troligtvis ha vi härigenom vunnit lika mycket, som genom åtskilliga andra dylika lustoch öfningsläger: ARNE An AR dr or HH Kanoner dundra i slutna led — Och korna undra i Mariefred. RR Måhända ha eskaderkanonernas dunder lyckats skrämma sillen i Skagerack från en punkt af sitt vidsträckta ?maritorium? till en annan, eller en och annan enfaldig fiskmås från sitt lugna bo, men detta måste också vara så godt som allt. Deraf ser man ögonskenligen hvilken lyftning proklamerandet af freden a tout prix förmår gifva ät vårt krigsväsende. Att det i hög grad förmått lyfta och höja vår njutningsoch sinneslusta, det visa de ekonomiska statistiska tabellerna på ett förfärande sätt. Antagligen börjar hvarje fri stats kulmination på detta sätt: först njutningsbegärens tillfredsställande, sedan sanningens belackande, sedan direkta eller indirekta löftesbrott och sedan — — Men utom ärlighet och hjerta fattas det oss äfven något annat och långt vigtigare, nägot som, om vi hade det, skulle med ett ord uppväga alla tidens förvillelser och FAR AR mr vv 3 00 KA ha MD BR NN MH