Aftonbladet – 22 augusti 1864, sida 3

(Insändt.) Skall jag tåga vara på min broder ? I Kan. Sm nu Danmark bjelplöst lemnas åt sit öde — ät öfvermaktens godtycke? om et gammalt, aktadt, upplyst folk kufvas oct sönderstyckas? om en nationalitet, som utgör en del af vår egen, på detta sätt går under? och detta allt, blott derföre att detta folk är svagore och råkar stå den starkares begär i vägen — då frågar jag, om detta är ett exempel, utan betydelse för oss sjelfva och om ej vår ära, såväl som vårt högsta ech heligaste intresse fordrar att någonting göres, för att alvärja en sådan händelse. Ty äfven för oss kan en gång den timma slå (hvarifrån jag hoppas att en mild försyn bevärar vårt fosterland) — men den dag kan likväl komma, då äfven vi måste kämpa den kamp Danmark nu strider, måste kämpa för a!tare och härd, för Hus ech hem, för allt hvad vi hafva dyrbarast i verlden, och då vi längtansfullt blicka omkring oss efter bistånd. Och måtte vi då aldrig behöfva med oro erinra oss moralens första bud: Att hvad du vill att andra skola göra dig, det göre du ock dem. Gripenstedt. Menniskan eger tyvärr ett inneboende anlag att skjuta ifrån sig, hvad som icke omedelbart berör hennes egna sinnliga intressen. Hon liknar häruti snäckan, som icke gör något annat än går omkring och söker sig föda, men vid minsta beröring sluter sig inom sitt skal, obekymrad om den yttre verlden. Detta benämnes sjelfviskhet, och leder, i det lilla, till mycken uselhet och låghet, men i det stora slutligen till förderf. Menniskan kan dock till en tid röras af sorger och olyckor, som tillfogas andra hennes gelikar, och hon utbryter då gemenligen i klagoljud, om hennes medömkan väckes, men öfver denna miskundsklagan stiger hon oftast ogerna och motvilligt, rädd att dervid måhända vedervåga eller förlora en del af sina så gerna bevarade mammonsskatter eller några år af en äfven annars oviss tillvaro. Visserligen höjas här och hvar röster till väckelse ur tröghetssömnen, röster af menniskokärlek, af fosterlandskärlek, af uppmuntran till något annat än de lumpna dagsbestyren, men — verldsmenniskan höjer på axlarne åt dessa obehagliga störare af lätjans lugn, dessa farliga ofredare af den egna vinningens djupa rotfästen. Gud bevare oss för ett krig, säger man, och dermed anser man sig hafva framlagt nog mäktiga skäl för att med nedtysiadt samvete återgå till sina afvelsgårdar och sin köpenskap. Den barmhertige samaritanens tider äro förbi, eller rättare: ännu har verlden en ling tid att genomgå, innan hon uppnår den höga ståndpunkt, på hvilken pligten träder i första rummet och den egna, omedelbara fördelen i det andra, på hvilken uppoffringen för det rätta föregår arbetet för egen ögonblicklig vinst. Det är ett märkligt tidens tecken, att det är just bland de förmögnare, de mera välmående, som fruktan för ett krig gör sig mest gällande: de — hafva nog och behöfva intet. Det är af dem, som de största uppoffringarne af de sinnliga njutningarnes fulihet skulle komma att erfordras, deri ligger felet, de borde ju eljest lättast kunna bära krigsbördan; men — verlden, fången i sinnlighet, ser och hör intet annat än sinnlighet; om man trampar henne på tån, ger hon till ett smärtans skri, men när hennes hjerta borde. slitas i styeken, höjer hön förnämt på axlarne och — beklagar. Huru mången är det också, som vill offra ens så mycket som en läcker måltid för en lidande broder. Men — verlden har doek ett hjerta; hon