Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 3

lysning derom. Men om jag än icke anser rimligt, att denna fråga kan få någon praktisk betydelse, anser jag dock icke omöjligt, att när en gång de som frånrötvat oss dessa hertigdömen skola dela dem, de då kunna falla på den idn att, om och tills vidare, insätta konungen af Danmark, om jag så får säga, säsom ett slags ståthållare öfver dem. Det vore i alla fall ingenting annat än ett återtagande af den tanke, som genomgår 1851-—1852 års förhandlingar: ty oafsedt alla enskildheter, som inverkat modifierande, var det den gängen meningen, att Tyskland trodde sig genom helstaten kunna utöfva herraväldet öfver Danmark, och först då det visade sig, att kärleken till frihet och oafhängighet var alltför stark, att det kunde genomföra sina planer, bröt det till en början aftalen och motsatie sig sedan under lång följd af år, att denna fråga blef på något sätt ordnad, tills den dag inträder, som för Tyskland länge stått som en casus belli, den dag då sista ättlingen af Fredrik II:s manliga afkomling dog, den tid, om hvilken tyskarne sjelfve yttrat: Wenn der die Augen schliesst, dann geht es los7, och hvartill Preussen förberedt sig att genomföra sina planer. Det ligger nära till hands, att, om man icke strax kan förenas om att få saken ordnad på något af de sätt som de olika tyska intressena nu vilja göra gällande, man då kunde komma öfverens om natt tillsvidare låa konungen af Danmark få hertigdömena, i den förhoppning att derigenom få ett fast tag på det öfriga Danmark, som snart skulle följa efter. Omöjligt anser jag det icke vara; men till och med om det är föga rimligt, föreligger dock så mycket, att jag anser mig berättigad säga, att det skulle vara i högsta grad skadligt, om den tanke, som utöfvat sin gycklande verkan på många sinnen, skulle leda underhandlingarne in på ett falskt spår, om man skulle eftertrakta något, som, om det ock uppnåddes, vore ett tvifvelaktigt godt, och som kunde afleda tanken och sträfvandet från hvad som verkligen kunde blifva till gagn och verkligen vinnas. — Då man frågar, om jag anser det skadligt. kan jag icke svara annat, än utt sådant beror på huru vilkoren lyda. Jag har ansett det i högsta grad önskligt, ) tt Holstein komme uti personalunion med let öfriga Danmark; men det har sedan iristian IX:s tronbestigning varit mig öfvermåttan tvifvelaktigt, om vi icke vo vättre betjenta med dess skiljande fr Danmark äfven i dynastiskt hänseende. Nu lå frågan äfven omfattar Slesvig, får den! n helt annan betydelse: men så mycket kall jag dock Sh . att föreningen kan tän-: kas på sådana vilkor, att den bletve nästan värre för oss än en skilsmessa, och det måte derföre vara maktpåliggande att vi gevast göra allt möjligt för att förvissa oss, tt det icke sker utan riksrådets samtycke, lltså utan den kontroll, som folket genom in representation lan utöfva; ty det skulle rara höjden af förnedring, förödmjukelse ch olycka, om slutet blefve att vi mäste öpa hvad en af de engelska underhandarne på Londonkonferensen betecknade såom ett tomt bländverk af makt för den nuarende dynastien, köpa ett tillägg till c illistan och dess apanager med uppoffrinen af Danmarks frihet och sjelfständighet. ! t