Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark, En korrespondent från Randers till tidningen Dagstelegrafen yttrar bland annat: Sättet hvarpå detta krig blifvit fördt mot Jutland utaf våra fiender, har en sådan pregel af småaktighet, låghet, elakhet och ondska, att man måste se det för att fatta, huru ett civiliseradt folk i 19:de århundradet kan åsidosätta humanitetens fordringar för att uppnå sin afsigt. Reqvisitioner, utpressningar, arresteringar och isynnerhet de skamliga häströiverierna äro hvar för sig talande vittnesbörd; men skall man utmärka någon enstaka handling, som i och för sig är tillräcklig att visa, med hvad slags folk vi strida, så är det den ofta omtalade sprängningen ef Lngaa bro. Man kan icke lätt se nägot sorgligare än ruinerna af detta stolta verk, som i flera dagar motstod de ondskefulla och hämdgiri preussarnes minor. Vid båda ändarn det vackra, starka murverket söndersprängdt, och i ån ligger nu månaders arbete, tillintetgjordt endast och allenast af elukhet, hvilka bevekelsegrunder än angifvas i tyska tidningar. latet Pstrategiskt? skäl föranledde dertill, utan blott beslutet att vilja skada oss så mycket som möjligt, likgiltigt om det var dem sjelfva till gagn eller ej Upp: hofsmannen till denna och alla öfriga illbragder, hvarmed den ?segerrika? armån öfverhopat sig, general Falckenstein, har rest till Preussen, följd af jutska folkets förbannelser. Det heter, att hans frånvaro egentligen icke är någon ferieresa?, som man ottentliggjorde i tidningarne, utan helt enkelt ett återkallande, grundadt derpå, att han varit till och med preussarne för grof, och särskildt att han sprängt Langaa bro utan högre bemyndigande: ryktet berättar — visserligen mindre troligt — utt han af egna medel skall betala bron. Postförbindelsen är nu öppnad, och vi äro således till all lycka icke längre alldeles isolerade; vi få nu våra tidningar dagligen från Köpenhamn och kunna derigenom någolunda följa med händelserna för dagen. Dessvärre äro de nyheter, som bladen under förlidne vecka medlörde, af så bedröflig art, att man nästan kunde önska att icke känna till dem. 1645-—1814-—1864, Brömsebro, Kiel och Wien! När skall sista hugget falla? När skall den rike utsträcka sin rölvarhand efter den fattiges enda får? Det behöfs en stadig hand ati sätta sitt namn under en sådan fred, som tydligt uttalar dödsdomen öfver Danmark: ty domen är fälld. blott verkställigheten låter vänta på sig. Det är i tiden och stället att diskutera, hvar skulden ligger för detta förfärliga tillstånd, om hos andra eller hos oss sjelfva, om den i sednare fallet ligger hos vära statsmön eller våra rar, men en sak tyckes vara tydlig, man gör hvad man kan för alt demors sera vår armå. Efter Als eröfring Steinmann till öiverbelälhafvare. är en sådan ton och en sådan tingens ordning råda, kan man riktigt nog icke önska en fortsättning på kriget, ty det är tydligt att detta blott skall medföra ny vanära och olycka öfver oss. Dagen före vapenhviluns utgång inberättade krigspolisen, att fienden ämnade gå öfver till Erö följande förmiddag. Om natten landsattes der i följd deraf en styrka om 2 å 3000 man. Då de goda eröboerna vaknade om morgonen, blefvo de mycket förfärade öfver att, som de trodde, plötsligen ha råkat i fiendens väld; men då de ände igen Jenserna förvandlades bestörtningen 1 glädje, och soldaterna blefvo rundligt trakterade. Det var heller ingen vanlig händelse på denna lilla ö; ty den hade icke sett militär sedan 1814. Tyskarne uteblefvo emellertid och vapenhvilan inträdde, trupperna drogos bort, och blott ett kompani lemnades qvar. Äfven detta har nyligen försvunnit, och det idylliska fredstillständet har återvändt till ön sannolikt för långa, långa tider. Såsom ett vackert drag kan anföras, uott två menige stannat qvar i fästningen Spandau för att vårda flera af sina kamrater, som blifvit intagna å dervarande sjukrum. I fästniogen Kosel hafva 30 danska krigsfångar qvarblifvit, hvilka till större delen lida af den egyptiska ögonsjukdomen, som lär hafva grasserat starkt bland soldaterna