Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 3

a vv enliga samtycke kunnat försiggå i afseende å dess myndighet. Det kan af det sätt, hvarpå jag framställt frågan, inses, att jag betraktar det såson: rent af fallande ar sig sjelf, huru den skal! besvaras, och jag hoppas, att detta skall bli händelsen med ministeren: men bränd barn skyr elden, och vi ha i vår konstitutionella historia haft mer än en anledning att känna oss manade att vara mycket försiga. Jag vill anmärka, att jag kan tänka mig ett resonemang — och jag kan tillägga, att jag har hört det — hvilket ungefär gick ut på, alt som grundlagen af den 18 November 1863 är en grundlag för konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter, måste den ar sig sjelf falla bort från det ögonblick, då dessa angelägenheter genom Slesvigs afstående upphöra att vara gemensamma angelägenheter. Det är ett resonemang, som jag tror kunna för många små skarpsinnigheter ha ej allenast någonting logiskt -tillfredssiällande, utan också någonting politiskt anslående. Om nu detta skulle Tramkastas, skulle jag svara, att den enkla och klara sanningen är den, att för alla allmänna engelägenheter gäller i Danmark det konstitutrovella systemet, att våra angelägenheter tyvärr äro delude i tvenne grupper, hvar och en med sin särskilda författning, hver och en med sin särskilda representation, att obestridligen oraken till denna i alla händelser olyckliga åtskilnad är det olika territoriella området, samt att derföre benämningarne särskildt och gemensamt ha uppstått på ett ganska naturligt sätt, men att uttrycket gemensamma angelägenheter dock icke är annat än en kortare beteckning af hvad man också kunde kulla de angelägenheter, som höra under utrikesministören, krigsministeren, marinmivistören och finonsministören, och så visst som dessa angelägenheter icke upphöra att vara allmänna angelägenheter, för det de upphöra aft vara gemensamma angelägenheter, så visst som vi icke upphöra att ha en u en krigs-, en marinoch en finansministår, för det dessa ministerer icke mera handlägga både konungarikets och Slesvigs angelägenheter, lika v mäste också den konstitutionella medverkan i dessu fortfarande lyda under den författning, under hvilken de hörn, så lä en förändring på författningsenli blifvit gjord; med andra ord, få g i författningens område kunna icke medföra förändringar i innehållet. Jag känner, att detta är så solklart, att jag här vill! inskränka mig till denna anmärkning, intilldess förhandlingarne möjligen kunna gifva anledning att supplera dem. Deremot vill jag, tör att ej missfö utbedja mig tillåtelse att genast tillägga, hvilket jag också genom det sätt, hvarpå jag affattat frågan, har antydt, att det förefaller mig tydligt, att med skälet till ätilnaden bör äfven sjelfva ätskilnaden bortia, att den alltid varit olycklig, att den blott framkallats af omständigheter, öfver hvilka vi icke rådde, och att den skulle vara meningslös från det ögonblick, då området för begge dessa grupper af angelägenheter blef detsamma. Min mening är således, att de böra sammansmältas under en förlattning :h en folkrepresentation och jag drager icke i betänkande att tillägga såsom min personliga öfvertygelse, att grundlagen af den 5 Juni blir den, som kommer att omfatia illa angelägenheter, emedan det är denna som hvilar på den fasta grundvalen af en fri öfverenskommelse mellan konung och folk, emedan riksdagen redan besuttit och utöfvat dessa rättigheter och endastlemnat dem rån sig under en förutsättning, som icke ulenast var historiskt gifven, utan dessutom ir uttryckligen nämnd, under en förutsättning, som icke mera finnes, samt slutligen emedan denna grundval bar slagit djupa fötter i folkets kärlek och så vux.t in ifolset, alt den konstitutionella statsordningen 103 Oss, trots alla faror och anfäktelser, skall förbli upprätthållen. Jag skall ytterligare tillägga, att grundagen af den 18 Nov. för mig förlorat sin största och bästa betydelse från det ögonviick, då den icke längre kan utgöra förbindelsen mellan Dunmark och Slesvig, och från det ögonblicket har hos mig vak-l! bat en förkärlek för den gan.:: grundlagen af den 5 Juni, en förkärlek, som, jag tror nig utan ogrannlagenhet kunna säga det, man skall hos mig finna naturlig. Jag skall lerföre med glädje verka för en sådan öf verenskommelse och, för att icke förtiga li något, tillika uttala den öfvertygelsen, att: letta tillfälle icke bör gå förloradt, utan ! utt i denna författning införa de förbere-! lelser, som erfarenheten visat nödvändi i ör att dock ändiligen en gång kom ugn, med hänseende till hela vår förtfatt4 ningsutveckling. Hvad jag här uttalat, är: emellertid blott personliga meningar och : inskningar, som icke äro innefattade under ! . ! i 4 4 nin förfrågan, och jag skall alldeles icke nemställa till den högtärade ministåren, huruvida den må finna anledning att nu illkännagilva sina planer i sådant hänseende. Men hvad som efter min fullkomliga vertygelse icke är blott meningar och önskningar utan ett fullkomligt berätigadt pästående, är, att hvad som skall ske, skall ske på lagligt sätt, och lagligen kan riksrådet blott upphöra att vara förlattningsenlig organ för ! de till de: -omma nu hänskjutna frågor, till och med när området är iuskränkt till ko I nungariket allena, när riksrådet på författningsenligt sätt sjelf gilver sitt samtycke . dertill, och laghgen kan riksdagen icke l komma att utölva någon myndighet, som : icke efter ärendenas natur nu lyder under detsamma, utan medelst grundlags; bestämmelser, gifna på det sätt som före-! skrifves i grundlagen. Om derföre mini-, wcren eller någon annan ville ätaga sig j ut på en annan, måhända raskare och be) vämare väg föra oss till hvad jag i verk-. igheten anser för det enda önskliga, skulle , ag dock på det bestämdaste protestera deri :mot, emedan derigenom den kontinuitet i agligheten skulle blitva afbruten, som är. vårt hela offentliga rättstillstånds bästa stöd, ! som från de rådgifvande provinsialstönderna 4 tvergick till den grundlagsstittande för-!1 samlingen, från denna till riksdagen, från ! L ksdagen till riksrådet enligt förtattningen