Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 3

vr . ten, var enligt Rigsraadstidenden? af följande innehåll: Då den nuvarande ministeren tillträdde regeringen, var frågan om krig och fred till den grad öfvervägande och öfverväldigande, att allt annat vid sidan deraf var smått, och det har derföre säkerligen gått mängen, såsom det gått mig, att vi endast riktade vår uppmärksamhet på, hvilken ställning ministeren skulle intaga till denna fråga, öfverlemnande allt annat åt framtiden. Ministören framträdde här såsom den der var företrädesvis i stånd att kunna förskaffa oss en dräglig fred; såsom sådan blef hon mottagen med allmänt och odeladt tillmötesgående; jag tror, att ministeren sjelt skall erkänna det. Jag måste nu uppriktigt tillstå, att jag för min del var af den meningen, att alltför stora krafter blifvit satta i rörelse för denna sak, och attalltför stora intressen varil satta på spel, att ministörens personligheter kunde väntas få något verkligt inflytande på sakens utgång. Emellertid måste jag erkänna, att det i och för sig Ivar passande, att freden afslöts af andra I män än dem, som hade fört kriget, och när jog såg, att de funnos, hvilka hyste förhoppning, att just den nuvarande ministereus personligheter skulle vara mycket lämpliga att förskaffa oss drägliga vilkor, fann ätven jag det önskligt, ott försöket gjordes; ty det är ju klart, att om detta hopp skulle gå i fullbordan, var det så mycket bättre för oss alla, och ingen skulle af mer uppriktigt hjerta än jag ha lyckönskat ministeren till en sådan triumf; skulle det deremot visa sig, att det hade varit en illusion, kunde det i alla fall vara en tröst för många, att icke heller detta medei !emnats oförsökt. Under det jag derföre för min del ansåg ministören lämplig, om också icke bättre än dess företrädare, trodde jag deremot, att den med hänsyn till möjligheten at krigets äterbörjande hade ett stort företräde fran för sina företrädare — och utan att här på minsta sätt vilja uttala, huruvida något sådart kunde eller borde ske, vill jug dock anmärka, att möjligheten dertill borde hållas öppen, så länge det blifver fråga om,! icke att viljelöst underkasta sig en annans herravälde, utan om att föra verkliga underhandlingar: — ty om de vilkor, den öf- vermodiga fienden hade föreskrifvit oss, skulle befinnas vara till den mot, jag vill icke r rätt och billighet, och sjeliständighet, utan mot nationens hvilka ju ministeren sjelf uppiagiti sitt program, trodde jag, att afven denna fredsministör skulle mana nationen att ännu göra den yttersta kraftapsträngning: den skulle då icke allenast ha kunnat räkna på lojalt öd af alla dem, som hittills uppburit opinionen i denna nödvärns trid, utan den skulle bättre än sina fö re ha varit i stånd att samla hela nationen omkring sig, enär det utan tvivel särskildt skulle ha kunnat lyckas henne att besegra allt det hemliga motstånd, som i många kretsar och tyvärr äfven i kretsar i sjelfva armen gjorts mot kriget och hvilket varit en af de mest skadliga medverkande orsakerna till krigföringens svaghet. Jag drager icke i betänkande att tillägga, att enligt min öfvertygelse måste den nuvarande krigsministern anses tre än någon annan vara i stånd att qvälva det otillbörliga politiserande, som delat armen i särskilda delar och säkerligen utölvat ett ett skadligt inflytande på sjeltva krigföringen. Emellertid ha i min tanke få veckor varit tillräckliga att undsnrödja sådana illusioner; på en mycket värdig proklamation till hären följde steg, hvilka icke kunde förstås och uppfattas annorlunda än som en verklig desarmering, och utan synnerligt, eller åtminstone utan synligt motstånd har ministören på sitt eget ansvar underkastat sig fredspreliminärer, som hon säkerligen sjelf måste erkänna vara förfärliga — förtärliga, emedan de icke allenast tyckas bryta och kränka den traktatmessiga rätten, bäde den gamla, som har ett årtusens häfd, och den nya, hvilken är stiftad just för det fall, som nu inträdt, utan derjemte till och med håna denna nyaste rätt, den nationalitetens rätt, som just skulle resa sig på den gamia statsordningens ruiner. Jag yttrar mig icke här om, huruvida dessa preliminärer borde ha emottagits elier icke, derom är icke fråga. Jag säger icke heller, att andra män kunde ha anskaffat dem bättre; men det påstår jag, att lika goda kunde hvem som helst ha anskvffat; ty det är de, som fienden dikterat. Det påstår jag, alt de, som satt synnerligt stora förhoppni: gar, hvilka jag, efter hvad jag tillåtit mig uttala, icke har delat, just till denna ministeres personligheter i afseende ä de fredsvilkor, som kunde erhållas bedragit sig. Sålunda har den fi I ryckt mycket närmare, hvilken från början läg aflägse. Vi kunna ej mer uteslutaude fästa vår blick på frågan om fred och krig, och hvilken ställning ministeren skall intaga dertill, utan vi måste taga i ötvervägande hvad för tillständ som beredes den del, hvilken återstår för Danmark, och hvilken ställning ministeren skall intaga i detta afseende. Det är beträffande denna fråga jag sökt skaffa upplysning genom att rikta två frågor till ministeren, tll hvil-as motivering i detalj jag nu tager mig friheten att öfvergå. Ministeren här i detta afseende uppträdt inför representationen med förklaringen, att den ej skall öfverguva laglighetens grundval. Jag vet icke, om andra ha funnit sig uppbyggda och lugnade af denna förklaring 3 jag tillstår, att på mig tar den gjort ett nedslående intryck. Jag vill icke säga att den, som utan anledning urskuldar sig, anklagar sig sjelf, ty jag skulle då säga mera än jag menar; men jag har icke kunnat skjuta den frågan ifrån mig, hvilken ställning de män mäste ha intagit till bela vår hittills varande konstitutionella utveckling, hvilka funnit det nödvändigt och passande att tillträda regeringen med den förklaring, att de icke rufvade på olaglighet,ja, ej allenast ansett sig böra förklara detta, utan ha trott sig böra hänvisa till konungens person såsom den, hvilken skulle vara deras borgen. Jag vill i förbigående anmärka, att enligt min uppfattning af det konstitutionella är det ministåren, som skall ansvara för konunesen och icke koöonunoen. gom skall an