Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 2

KAPITLET VIJ. Anklagelsen. Johannes af Giscala skulle aldrig ha erhållit det inflytande han åtnjutit i Rom, om han icke hade varit likaväl hemmastadd uti intrigens slingrande irrgångar som i krigets mera enkla konstgrepp. Sedan han mför rådet hade sammaudrabbat med sin medtäflare och dervid dragit det kortaste strået, insåg han mer än någonsin nöd digheten, att för hvarje pris ruinera Eleazar: ban höll derför ett uppmärksamt öga på zeloternas rörelser och sig sjelf färdig alt i hvarje ögonblick begagna sig af det första falska steg från hans motståndares sida. Med den snabbhet som Jåg i hans lynne hade BEleazar börjat att reparera försvarsverken redan innan hans sändebud blifvit afskickadt till det romerska lägret, anseende det vara onödigt att alvakta Titus svar antingen det bleive gynnsamt eller afslående. Då han derföre med all den styrka han kunde hopsamla arbetade på vallarne, lemnade han Johannes och hans parti att bevaka stora porten, och det hände sig så att hans meditäflare var der i egen person då Calchas fördes tillbaka till staden af den romerska hedersvakt som Titus hade gifvit houom till betäcknving — en artighet, som hans broder icke hade väntat och ännu mindre önskat, Eleazar var öfvertygad att hans sändebud skulle tå gå tillbaka samma väg som han hade kommit, och att hans egna meddelanden med fienden skulle förbli en hemlighet för de belägrade. Johannes såg det lämpliga tillfälle gom erbjöd sig för befordrundet vf sin plan, och beslöt att i ögonblicket begagna sg deraf. Calehas hade icke väl saut sin fot inom stadsporten, förrän hans hufvud öfverhölj