Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 2

likt stridshästen då han hör trumpetens to ner, då han såg den uppgift som låg fram för honom, och att här fanns en vandrare som han möjligen kunde leda på den rätte vägen. Kan ni väl tro att ni, eller hon, eller någon af oss blifvit skapade att lida och förorsaka andra lidanden, att sträfva och gå under, attlängta och sörja en liten tid bortåt, för att slutligen endast falla ned i grafven, som ett öfvermoget fikon från sin gren, och sedan för alltid vara borta och förgäten? Tror ni verkligen att lifvet är slut för er eller mig, om den ena stupar i sin rustning i spetsen för tionde legionen, genomborrad af ett judiskt kastspjut, eller den andre såsom en spion korsfästes of Titus framför Jerusalems murar, eller stenas såsom en för rädare af sina egna landsmän? Och detta är det öde som kan vänta oss båda innan morgonens sol ännu gått ned. Nej, tro det icke, ädle romare! Denna er kropp är icke mera Licinius än den der kasserade bröstplåten der borta, som vi kastat åtsido, derför att den icke längre kan motstå spjut och lans. Då kroppen är utnött, kastar menniskan honom äsido som en gammal utsliten drägt, och beger sig med glädje på den resa som för henne El hennes rätta hem.? Och hvar ligger väl detta?? frågade romaren, intresserad af det allvar och den innerliga öfvertygelse hvarmed hans gäst talade. PÄr det det hem, om hvilket skalderna sjungit, eller det om hvilket filosoferna drömt och åt hvilket andra skratta? — ett skuggland på andra sidan om en dimmig flod? Allt letta är endast tomma drömmar och syner, hvarmed vi handlingens män för hvilka enlast det verkliga existerar, icke ha något att skaffa.? CNå, men hvad är då verklighet? gennälde Calchas. Är det utom eller inom? Be ut genom er egen tältdörr, ädle romare, och se den lysande syn som der möter era ögon — det släta fältet, de hjelmprydda fold. a, Örnarne, trofeerna och de uppe