Aftonbladet – 13 augusti 1864, sida 3

hållanden, var det honom möjligt att lätt ombyta roller, än predika en allvarlig och grundlig konstitutionalism, än åter upplösa honom i bara sken, än tala för civiläktenskapet som fakultativt, än åter bestrida hvarje civiläktenskap och framförallt det fakultativa, såsom alira vådligast. Sin egenartade förmåga betecknar Stahl sjelf som en gåfva att fatta stora historiska konceptioner, och dock fattas det honom så helt och hållet just äkta och troget histori sinne och dessa konceptioner äro icke annat än lysande och skenbara formler, i hvilka de verkliga förhållandena sammanfattas. Oflverallt är formeln öfverherrskande, alldeles som hos Hegel. och verkligheten lider våld. Öfverallt blir hela behandlingen doqmatisk. skolastisk. Så stort mästarskapet är i preciserandet, så beundransvärd skärpan och slagfärdigheten hos denne man. så helt och hållet felas honom ett: gemiäthet, det rena saningssinnet. Derför är aldrig intrycket af hans tal. så lysande dessa än må vara, verkligt ingripande och bevisningsstarkt, det fattades pectus, den fulla, hela menniskan gripande sanningen. Så blodlöst och pergamentartadt det vissnade ansigtet är, lika blodlöst och hjertlöst äfven det skarpslipade ordet. Staten är hos Stahl upphöjd till Guds rike. kyrkan förnedrad till en rättsinstitution. Han kallar rent ut staten för Guds rike på jorden. Utgående från denna tanke, fordrar han en öfver menniskorna absolut upphöjd auktoritet med ovilkorligt anspråk på lydnad och dyrkan. Det är öfverheten, i högsta spetsen den suveräne fursten — det är betydelsen af Guds nåde. Gud sjelf är den egentlige herren och lagstiftaren i staten, denna en gudomlig institutiom. Blott i hans namn regerar landsfursten. Hans anseende beror på Guds förordnande, fullmakt, installering. Icke genom sig sjelf utöfvar en menniska öfverhetsmakt öfver en annan. icke heiler genom fördrag, endast genom gudomlig rätt. Liksom Stahl i staten fordrar auktoritet å ena sidan och ovilkorlig lydnad under Guds fullmäktige å den andra, så fordrar han äfven på trons område å ena sidan gudomlig uppenbarelse, å den andra troget, ej tviflande antagande, tro. Hans teologi är den ytterligaste, råaste uppen barelsetro. Gud sjelf är i stat som kyrka den absolute herrskaren, han regerar genom sina gudomliga institutioner, sina fullmäktige, menniskorna af Guds nåde; äfvenså genom sina himmelska uppenbarelser och deras medlare, sakramenternas förvaltare och de andliga nycklarnes innehafvare, och han kräfver lydnad och tro mot dessa af honom sjelf stiftade ordningar och af honom sjelf vigda fullmäktige. Den egentliga synden är subjektets frihet, den fria forskningen i trossåker, den fria sjelfbestämningen i staten. Denna uisynd, denna djefvulska upphöjelse af subjektet kallar Stahl — och detta är det allvarligaste begreppet i hans system — -revolution å statens område och rationalism på kyrkans. Det finns blott en makt att bryta revolutionen och öfvervinna rationalismen: kristendomens np penbarelsetro, som grundar hela lifvet på Guds ordning och förfogande, som skapar den glada hängifvenheten åt konungen, som Gud insatt, åt det stånd och de ståndsrättigheter. som han anvisat oss, åt den fördelning af jordens goda, som han tillmätt. Det är hufvudsumman af de tankar, som den kyrkliga och politiska reaktionens skolmästare satt i omlopp hos sitt parti, det är hela rikedomen, på hvilken de än i dag tära! Betrakta vi dessa det reaktionära systemets grunddrag närmare, så springer framför allt i ögnnen den ihåliga och ytterliga dualism, i hvilken allt individuelt inspinnes. En teokratisk, med öfvernaturliga krafter och auktoriteter utrustad verld, för vår vesterländska åskådning alideles främmande, utbreder sig för oss. En verld öfver och framför denna verkliga, som tar det gudomliga ursprunget och myndigheten för sig i anspråk. Ett gnostiskt rike af makter och inrättningar, som sväfvar i molnen, om hvilket vi intet veta. hur det uppkommit, hur menskoanden har någon andel deri. Det ärftliga konungadömet i sin absoluta gestalt med en liten smula skenkonstitutionalism, den presterliga embetsmakten i formen af ett nyckapadt episkopat — det är framför allt de af Gud inrättade ordningarne, de ojäfviga auktoriteterna. Men de stiga dock djupare ned. Menniskan skall böja sig i vördnad ej blott för den högsta auktoriteten, konungen med Guds nåde, ne) äfven för en hel skara mindre auktoritet-r, för alla de små herrarne med sina gamla privilegier och anspråk, med sina absurda företräden. Afven dessa härledas omedelbart från Gud. Afven i alla dessa förruttnade och för gängelsen tillhöriga förhållanden måste man i den gudomliga auktoriteten och härligheten. Of. verallt gör sig Stahl till advokat för privilegierade klasser, till förespråkare för deras rättigheter. icke i den menskliga, nej i den gudomliga ordningens namn. Det preussiska herrehuset är Stahls skapelse: ingen har gjort mer för den lilla adeln än han, och så mycket lagt preussiska statens hela tyngdpunki hos denna den mest trånghjertade, från tidens anda och bildning mest aflägsnade klass. Vid dessa herrars sida stå de protestantiska pastorerna. Mycket gerna ville Stahl åt dem öfverlemna de gamla episkopalrättigheterna och beklagar uppriktigt, att episkopatet i den protestantiska kyrkan gått förlorad så helt och hållet mot reformationens äkta fordringar). Ty prestembetet är af Gud sjelf inrättadt. Det står öfver församlingen. Atminstone efter luthersk uppfattning är kyrkan en gudomlig nådeanstalt, en gifen faktisk makt, en helig stiftelse, som omfamnar menniskorna, fattar henne före? hennes egen verksamhet med de anförtrodda nådemedlen och bereder henne till tron. Hon är det, som rent bevarar det gudomliga ordets uppfattning; af hennes representan er, embetets llmäkti e, bH sakramenterna förvaltade med sin specifika kraft, utdelas syndaförlåtelse, och så står då detta andliga embete öfver? menniskorna, såsom en ifven myndighet, såsom en vilsignelsens käla, som qvällar ned öfver dem och af hvilken de blott behöfva hemta. Stabl antar en ofelbar kyrka, ett af Gud inrättadt presterskap och magiskt verkande sakramenter : alla dessa för katolska kyrkan karakteristiska fordringar. Han vill väl ej medge, att katolska kyrkan ensam är i besittning af den rena sanningen; men han erkänner dock katolska drag, som den lutnerska måste söka återvinna der de saknas. Hit hör framför allt kyrkans auktoritet. Auktoritet är öfverhufvud lör kyrka och stat den högsta principen: hon är rätta motgiftet och motbilden mot revolutionen. Denna auktoritet är gudomlig, absolut; om en ändlig, som kan bekämpas och blott är öfvergå) I det protestantiska Tyskland finnas inga biskopar; men i det protestantiska Sverge vaknade behofvet deraf några få dagar innan Gustaf I skulle krönas 1528, ock hkaledes blet ö is i Jar innan