Aftonbladet – 13 augusti 1864, sida 3

ipryder äfven bokens första sida. I slutorden framhålles på ett behjertansvärdt sätt lekplatsens vigt i ungdomens uppfostran. — Af N. W. Lundeqvists Juridiska Handbok, till hvilken förlagsrätten numera eges af hr P. A. Huldberg, har åter en ny upplaga, den trettonde, utkommit. Arbetet, hvars redaktion efter oförändrad plan nu ombesörjes af annan person, är till uppställning och omfattning tillräckligt bekant. Förläggaren lofvar i förordet, att i händelse några betydliga lagförändringar, som röra de i handboken upptagna ämnen, skulle utkomma under loppet af innevarande år, skola desamma nästa vår meddelas allmänbeten i ett särskildt supplement. Detta ynes äfven blifva så mycket nödvändigare, om icke blott den i de allra sista dagarne utkomna nya näringsförfattningen gjort en mängd äldre stadganden otillämpliga, utan älven med ingången af nästa år tillämpningen börjar af den nya strafflagen, om kvilken i den nu föreliggande upplagan af handboken ingenting finnes omförmäldt. Det faller sig, vid utgifvandet af hjelpredor sådana som föreliggande handbok, ganska olägligt då så vigtiga lagförändringar påbjudas just under det utgifningen af arbetet pågår. — Det är oss ett nöje att kunna omnämna, att den danske författaren Magnus Eiriksons religiöst-dogmatiska och historisktkritiska undersökning om Johannis Evangelium, ft hvilket i hög grad märkliga arbete vi i början af året egnade en utförlig anmälan (hvilken, efter hvad vi hört, framkallat efterfrågan och reqvi-itioner af denna bok hos svenska bokhandlarne) nu äfven börjat utkomma i en svensk öfversättning af kyrkoherden N. J. Ekdahl. Denna öfversättning utgifves på L. J. Hiertas förlag i fem häften, af hvilka tre redan äro utkomna. Utländsk Litteratur. Zur Geschichte des neuesten Theologie. Von Dr C. Schwarz, Oberhofprediger und Oberconsistorialrath zu Gotha. Dritte sehr vermehrte und umgearbeitete Auflage. Leipzig, Brockhaus, 1864. Lil. Redan i svenska öfversättningen finns en träffande skildring af Ny-lutheranismen i dess allmänliga drag — en con amore gjord framställning af detta missfoster till bastard, frukten af kyrklighetens sammankoppling med den politiska absolutismen. Vid sid. 173 i sv. öfversättningen förekommer en hvilopunkt, der förf. nu i nya upplagan instuckit en silhuett af denna amalgamations mest lysande representant, Stall, hvars förnämsta drag vi här återge: Betrakta vi nu först denna egenartade blandning af religion och politik, som med rätta gjort denna Ny-Lutherdom så förhatad, så gäller som den betydligaste representanten af denna olycksdigra allians Julius Stahl, grundläggaren af de gudomliga ordningarne och af Guds nåde?, revolutionens och rationalismens betvingare, lutheranismens advokat i preussiska landskyrkan, uppfinnaren af kristliga staten, beskyddären af alla statskyrkans företräden, försvararen af sekternas alla afvisningar och förtryck. Det är en stor, lysande talang, hvilken det lyckats att hopsamla tidens alla reaktionära elementer till en trupp, att med kristlig fromhet öfverskyla det feodala partiets rama egoism, att upphöja den absolute herrskarens godtycksregerande till gu domliga ordningar, att uppskrämma alla förskräckta med revolutionens och atheismens spöken; att arifva ett oförsvarligt spel med orden frihet och tolerans genom begreppens fräcka förfalskning, att håna det protestantiska samvetet som ihålig subjektivism, att binda den fria, arbetande anden vid absoluta auktoriteter och förtrycka honom genom öfvermäktiga institutioner; med ett ord en man, som förstod sin tid — d. 7. s. de bedröfligaste skräckoch förtryck-åren 58 — och påtryckte densamma sin andes stämpel. Det öfver börd och kristlighet stoltserande parti, som denna uppkomling, son af en judisk boskapshandlare, tjenade, har med hans död 1861 förlorat den enda man af snille och talegåfva, som det egde. Hans stora företräden lyste ännu mer i följd af den skumma bakgrunden af det preussiska herrehuset, kyrkodagarne och pastoralkonferenserna, de markska junkrarne och pastorerna. Med rätta böjde sig denna tankefattiga hop, i ljndlig bifallskör, för denne man, som förstod att djupsinnigt och med vetenskapligt sken utrusta deras förhatade privilegier, deras trånga teologiska föreställningar, hvilken till deras egen öfverraskning upphöjde deras fördomar fill stora rinciper och omgaf dem med den kristliga verldsIskådningens gloria. Han stod alldeles ensam i detta broderskap, hvars jublande bifall väl ofta med vämjelse fyllt hans fina ande. Jemngod med män af högsta bildning — som statsman liknande en dIsraeli i skärande polemik, blott allvarligare och strängare, en Guizot i doktrinär hållning, blott böjligare och förbindligare — var han dömd att lyssna till en Hengstenbergs afskyvärda rotvälska eller att småle åt en von Gerlachs buffospass, Hans talang var hans stamförvandters: skarpsinne och qvickhet, lysande antiteser, fint tillspetsade pointer. Han förstod att med skärpa precisera tidens stora verksamma motsatser och att finna de gripande formlerna för alla andeverldens framstående fenomener. Han var öfverlägsen alla sina bundsförvandter och mängden af sina motstandare i dialektisk skärpa, filosofisk bildning, sprakets glans och behandlingens nobless. Åldrig. ej ens i den bittraste polemik förnekade han denna moderata, förnäma hållning. Aldrig lät han hänföra sig tll de yttersta och hårdaste konseqvenserna, och de känna honom ej, som ta honom för en man af den stela doktrinen, af det yttersta extremet. Så ensidig och finspetsad hans utgångsprincip var, lika glattade och efter förhållandena afpassade voro konseqvenserna; likaså mångahanda undantag, klau suler och jemkningar medgaf principen, allt efter vexlingen af tiderna, förhållandena och de herrskande personligheterna. Genom talangen att drifva en virtuosmässig