Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

skulle gifvit sitt dåliga lynne luft genom att slå till, och med glädje hafva öfvergått från ett diplomatiskt till ett militäriskt uppträdande, för att kung Christian IX skulle få behålls sind besittningar. Men huru skulle mån bära sig åt? Det var vi som skulle hafva fört kriget; ty det skulle ha blifvit) krig med Tyskland, således ett stort kontinenta:krig. Frankrike skulle fått betala hela tillställningen och bära hela bördan. Medan våra soldater offrat sitt lif, medan vårt blod flutit i strömmar, och våra finanser bragt de tyngsta offer, skulle England i ro hafva promenerat på hafvet, uppbringat då krigförande tyska makternas fartyg, som blifvit ett lätt byte, och spelat en lysande roll nästan utan minsta fara och ansträngning. Detta förslag lemnade England hela äran och fördelen. Skulle då Frankrike fattat det med båda händerna? Vår mening är det åtminstone icke, och de som klandra franska regeringen för att den afvisade ett sådant tillbud, mena det i sjelfva verket icke heller, då de för att gifva sina kritiska anmärkningar sanningens prägel, nödgas uppfinna förslager om skadeersättning, som aldrig blifvit gjorda. De berätta nemligen, att Frankrike skulle erhållit uttryckligt löfte om en territorialutvidgning, eller att åtminstone utsigt dertill blifvit öppnad. Det har emellertid hvarken varit tal om något löfte eller någon utsigt. England har ingenting tillbjudit, och Frankrike har ingenting fordrat; så är sakens sammanhang. Hvarken lord Clarendon på sina resor (det säga vi bestämdt och befara ingen motsägelse) eller engelska kabinettet i sina depescher har gjort den minsta häntydning på att Frankrike kuide erhålla Rhengränsen. Har då under förhandlingarne i parlamentet, der både ministeren och oppositionen fullständigt uttalade sig, framkommit det allra minsta, som kunde tydas i sådan riktning? Nej. Våra motståndare kunna icke anföra annat för sitt påstående, än de artiklar som i frågans första stadium syntes i Times och Morning Post, och det vore då alltför naivt att taga dem för kontant. Frankrike låter icke förmå sig att sätta sitt öde på spel, om det icke har annat att hålla sig till än artiklar i engelska tidningar. Saken skulle då hafva gestaltat sig sålunda: Frankrike skulle haft att uthärda ett kontinentalkrig, medan engelska flottan seglade omkring utan att behöfva frukta något, och vi skulle å vår sida bringat omåttliga offer utan löfte om ersättning, medan Eogland blefve tillfredsställdt utan någon uppoffring. Vi lemna åt våra motståndare att beklaga, det ett sådant resultat icke uppnåtts, och hålla fortfarande fast vid vår åsigt, att franska regeringen riktigt bedömde förhållandena och feddes af sann fosterlandskärlek, då den nekade att inlåta sig på ett så äfventyrligt företag.? I Indep. belge beledsagar ofvanstående artikel med följande anmärkningar: ?Constitutionnels artikel har väckt icke ringa uppseende i Paris, och har tolkats på olika sätt. Några vilja deruti se ett bevis för att Frankrike icke skulle betänkt sig på att frånträda sin afvaktande ställning, om det fått tillbud om ersättning, och de sluta derutaf att omständigheter ännu kunna inträffa, som kunde förmå det att gripa in i händelserna, t. ex. om Preussen företog en sådan utvidgning af sitt område, att Frankrikes intressen blefve lidande deraf. Denna i viss mån krigiska uppfattning motsäges af andra, som se allting i fredlig dager. Vår Pariserkorrespondent omtalar ett rykte, som går ut på att Monitören i anledning af Napoleons-dagen den 15 Augusti skall publicera en kejserlig skrifvelse, som i betraktande af upprorets undertryckande i Algier och de franska truppernas återkomst från Mexiko, bebådar en ny reduktion af armen och åter protesterar mot hvarje tanke på eröfring eller annexion. Vår korrespondent gör oss uppmärksamma på att ett sådant manifest svårligen kunde försvaras under närvarande omständigheter, och att Frankrike icke har någon grund att proklamera sin moraliska och materiella afväpning i ett ögonblick, då det i handling på så många sätt visar sin sjelfförnekelse och oegennytta.? Pays yttrar sig på följande sätt om Österrikes och Preussens uppträdande i dansktyska striden: ?Kabinettet i Wien har brutit med rätt och billighet för att göra Preussen till behag, och det är medbrottsligt i det hån, som Berlinkabinettet visar mot förbundsdagens rättigheter, samt i Bismarcks våldshandlingar i Elbehertigdömena. Österrikiska hofvet har slutit förbund med preussiska hofvet emot nationalitetsprincipen, och Rechberg har beqvämat sig att dumdristigt kränka denna princip med hänsyn till en del af danska folket. Nu, då kriget är slutadt, då det öfvervunna Dånmark blifvit tvunget att underkasta sig segrarens lag, huru hård den än må vara, kastar Rechberg omsider en blick tillbaka, och då han väl inser, att han kan hafva kommit in på en oriktig väg, önskar han att så mycket som möjligt återkomma till rättvisan, utan tvifvel i den hemliga afsigt att här finna en stödjepunkt mot Bismarck, som blott känner två makter. Vi önska att det icke må vara för sent, men vi frukta derför. Medan Wien. Zeit. i österrikiska hofvets namn: försäkrar, att det vördar förbundsdagens lagliga myndighet, medan alla främmande blad bekräfta, att 3:e artikeln i fredspreliminärerna obetingadt förbjuder an a. DuAnacan aft änla vv an AliA.