Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

Har Skandinavismen fallit? Le principe des nationalit:z est destin å devenir? une des pierres angulairss du droit des gens. B. Beauvois. År skandinavismen nu slagen till marken; håller den på att upplösa sig likt en fantastisk dröm, qvarlemnande blott ett snart försvinnande minne af sin gäckande tomhet; har den ene af densamma intet att hoppas, den andre intet att frukta? Se der en fråga, som mången tyst hvälfver i sitt sinne och som den nuvarande situationen starkt uppfordrar att öppet besvara. De finnas, som både önska och tro att ett obetingadt jakande svar är det rätta; andre önska af allt hjerta att så vore, men inse att det svaret dock skulle vara förhastadt; ännu andre, som verkat för den skandinaviska iden, beklaga missmodigt dess fall och undergång; slutligen gifvas många, som ej dölja för sig att utsigten till dess snara förverkligande lidit svårt afbräck, men icke destomindre hysa den fasta öfvertygelsen att — så sannt ej slumpen råder i verldshistorien — denna id doek till slut skall segrande nalkas sitt mål. vem har rätt? Eller — hvem stödjer sin mening på bättre skäl än de andra? Här gäller hufvudsakligen att undersöka, om skandinavismen vuxit fram ur samt är en sann och sund tillämpning af någon stor, allmängiltig princip, eller om den alstrats af onaturliga och konstlade förhållanden, hvilka gifvit den en efemer existens, och med hvilkas upplösning den mister sitt förvillande sken af egen, inneboende giltighet och lifekraft samt drabbas af förintelse och lömska. Om det förra kan visas vara hän elsen, då måste man erkänna, att skandinavismen lefver och skall lefva, trots tillfälliga missgynnande omständigheter, så snart blott ej de, som densamma omfattat, låta sig afskräckas af en motgång eller ett affall; om det sednare blir den undersöknings resultat, hvartill hvarje politiskt bildad och tänkande nu bör känna sig manad, då skingras en villfarelse som bländat och ännu bländar talrika anhängare. I båda fallen således ett nyttigt ändamål vunnet! Hvad som gäller om den till verklig personlighet utvecklade individen, att han känner sig ega ett förnuftigt ändamål att sträfva till, hvilket för honom, ju klarare han fattar det, antager karakteren af förbindande ligt, och att han derföre vet med sig, att han ej får lemna sig till ett viljelöst redskap i en annans händer, utan eger rätt till frihet och sjelfbestämning gentemot såväl sina likar som samhället, endast begränsade af denna samma rätt å deras sida — det gäller ock om de moraliska personligheter, som vi kalla nationer. Så snart ett folk hunnit en högre grad af civilisation, känner det sig ock vara ett sjelf, ha en särskild uppgift att fylla, ett sjelfständigt ändamål att vinna i den menskliga utvecklingen, och att det är dess pligt att arbeta på dess uppnående: Det är detta vi,iordets egentliga och högre mening, benämna nationalmedvetande -— medvetandet om en egendomlig, just detta folk tillhörande kulturmission ). Detta nationalmedvetande förbinder med inre, bjudande nödvändighet ett folk att värna sin politiska sjelfständighet, sin oafhängighet, att ej underordna sig under nägot annat folk. Det politiska oberoendet är dess rätt, emedan det är ett vilkor för nåendet af det ändamål, sora i verldshistorien detsamma anvisats; som försynen ålagt det såsom pligt att arbeta uppå. En föga utvecklad, på en lägre odlingsgrad efterblifven nationalitet kan sluta si. till, uppgå i en annan mera framskriden, fan gå en relativt smärtfri nationel död till mötes. Men en stam som, i den mening vi nyss antyät, kommit till medvetande om sig sjelf såsom nation, såsom en af de personlig eter som skapa verldshistorien — det är ej individerna, utan nationerna, söm det göra — en sådan kan ej låta sig uppslukas, afkläda sig sin egendomliga karakter, öfvergifva sin egen bana och bli en annans lydige träl. Man erinre sig det polska folket och dess oerhörda lidandens annaler. Det får ej lefva, och det kan ej dö? — de bekanta orden äro ej en effektfull retorisk vändning, de uttrycka en stor och betydelsefull sanning, som tyvärr af blott få blifvit insedd och behjertad. j Om det nu så är, att hvarje till en högre utvecklingsståndpunkt kommen nation känner sig ega sitt särskilda kall, hvadan hon ej får gifva sig i en annans tjenst, så följer häraf, att hon är förbunden att med all sin kraft skydda det politiska oberoende, hvarförutan hon, i mån af beroendets större eller mindre grad, mer eller mindre ryckes bort från sina pligters väg, att tjena andra gudar. Det är denna drift till nationel sjelfuppehållelse, såsom medel och vilkor för nationens högsta ändamål, som i vårt sekel gjort nationalitetsidn till den största af tidens politiska principer. Den ir ej, så missförstådd och missbrukad den in stundom blifvit, att jemföra med någon uf de tillfälliga, godtyckliga maximer, som förut så ofta beherskat folkens öden; den var ej ett relativt, utan ett absolut berättisande. Det är denna den nationella sjelfbeva) På en lägre ståndpunkt visar sig detta med vetande 1 känslans dunklare form, och hufvudsakligen negativt, såsom en mer eller mindre stark fiendskap och ringaktning mot främmande nationer. Yt ft rm