Aftonbladet – 10 augusti 1864, sida 3

Landshöfdingen och länslasarettet i Zalmar ). Härefter afgifver landshöfding Sköldebrand en omständlig redogörelse för de i memorialet omr nämnda båda fångarnes, Fallens och Lindgrens, lefnadsomständigheter, för att visa, att länsstyrelsen i afseende på den förra qvinspersonen egt men i fråga om den sednare saknat laglig bLefogenhet att henne i fängelset under afbidan pa tillfrisknandet qvarhålla.? Af denna redogörelse framgår : att Fallen aldrig begått något brott, utan endast för obehörigt kringstrtykande blifvit häktad; att deremot Söderberg varit strafiad för tredje resan stöld, blifvit. ålagd att inom en månad skaffa sig laga försvar, vid påföljd att dömas till allmänt arbete, sedermera gjort utflykter ända till Skaraborgs län, der blifvit gripen och till cellfängelset 1 Kalmar förpassad, hvarest hon erkände sig hafva lemnat nämnde föreläggande utan åtlydnad, hvarför hon sålunda var förfallen till allmänt arbete. På grund hvaraf säkerligen enhvar utom länsstyrelsen sjelf torde hafva svårt att inse, hvarför Fallen skulle vårdas i häktet, men Söderberg på kurhuset. Hvad nu Söderberg beträffar, har hon enligt remissens tydliga ordalag i egenskap af fånge blitvit till kurhuset försänd och genom sitt medifvande af remissens felaktighet har också landsvöfding Sköldebrand medgitvit det oriktiga uti att fångar remitteras till lasarettet. I verk och gerning har också landshöfdingeembetet sedermera detsamma medgifvit, ty då Söderberg andra gången försändes till kurhuset, var detta icke i egenskap af fånge, såsom landshöfding Sköldebrand ville låta påskina; hon blef, såsom bitogade skrifvelse af landshöfdingeembetet utvisar (se bil. n:r 19), först lösgifven och derpå genom stadsfiskalens försorg å kurhuset inställd utan något åläggande för vederbörande tjenstemän vid lasarettet att henne efter tillfrisknandet till häktet återsända. Landshöfding Sköldebrand medgifver, att han kallat mig oförskämd, och sålunda i och med detsamma, att han utdelat oqvädinsord, för hvilket svensk lag stadgar näpst; och lagen vet ej af några undantag, allra minst för en person, som, satt att vaka öfver lagarnes helgd, vid ett oflentligt tillfälle gör sig ekyldig till brott mot desamma. Landshöfding Sköldebrand vill låta påskina, att min berättelse om, att han vid ofta omtalade direktionssammanträde hållit strafftal, att i hans ton låg ilska, ötversitteri, förakt och hån 0. 8. V., är osann, men deremot beskyller han mig för ilska och att sjudande vrede? förledt mig till oriktiga omd Att jag känt och känner mig djupt förolämpad af landshöfding Sköldebrands ovärdiga förlarande mot mig, som var så beskaffadt att det för en stund kom mig att glömma, det jag var svensk och lefde i Sverge. är sant, och landshöfding Sköldebrand torde vara ensam om att vilja förtänka mig detta; men deremot har aldrig ilska eller någon annan dålig lidelse förmörkat mitt omdöme eller förledt mig till vrängande eller förnekande af sanningen. Vidare säger landshöfding Sköldebrand: För öfrigt får jag sanningsenligt anmärka, att deutlåtelser, hvarigenom jag vid ifrågavarande direktionssammanträde klandrade klagandens beteenden, icke hade formen af till honom riktade strafftal, utan yttrades till direktionen under öfverläggningarne, såsom uttryck ar mina åsigter i de atlandlade ämnena; men direktionen har i sin förklaring till hr justitieombudsmannen af den 13 November 1863 (se bil. n:r 20) kallat landshöfding Sköldebrands utbrott emot mig för omständigheter och förhållanden, som af dem hvarken varit beroende eller föranledda, och derigenom också sanningsenligt törklarat, att de hvarken hatt eller vilja bafva något med landshördingens utlåtanden att skafia. Härefter säger landshöfding Sköldebrand: Till ett sådant uttalande af min verkliga mening var jag både berättigad och pligtig (hvaraf man ) Se AB. n:o 177 179, 180 och 198.