Aftonbladet – 5 augusti 1864, sida 2

skap, och tyckas i ett sällsamt, dimlikt till stånd åter genomlefva hela vårt lif. Under de sista fa dagarue hade Viteiliu vaknat till den öfvertygelsen, att hans dia dem var i fara, och att icke ens hans li var säkert; emellertid hade likväl ingen a hans dagliga vanor förändrats; och äfven di Primus, hans farliga rivals segerrika gene ral innehade förstäderna, framkallude dess: motgängar hos kejsaren endast en begärar om mera vin och ett lättsinnigt skämt. Denna dag måste han klart ha insett, at! allt var förloradt, och dock var hans supå. till hvilken ban satte sig ned med ett half dussin favoriteunucker, icke mindre utsök än vanligt: vinet flödade lika rikligt, kej saren åt enormt, och då han ej kunde äta mera, drog han sig tillbaka för att till bringa sin vanliga halftimma i fullkomlig tystnad och hvila, och lät icke den vigtiga matsmältningsprocessen störas af det faktum. att hans palats innan midnatten måste vare i hans fiendera våld, Likasom en varning om hyad so ma skulle, tycktes emellertid bans lifg despel upprulla sig för hans haltslutna ögon; och hvem vet väl huru tomt och få fängligt ett sådant skådespel kunnat före. falla äfven den försoffade gurmanden, hvil ken, ehuru han hade haft den skickligheten att gripa Ceesarernas diadem då det kastades åt honom af slumpen, endast allt för väl visste att han icke egde styrka att bibehålla det på sitt hufvud, då väldet sökte röfva det ifrån honom? Ehuru svag och utnött, var han dock icke gammal, icke på långt när sextio år gammal — men hvilket lif af vexlingar och sällsamma öden? Prokonsul i Afrika, gunstling hos fyra kejsare, måste han ha egt en viss talent full smidighet, gom hade satt honom i stånd att med temligt anseende beherrska en vig: tig provins och dock bibehålla sig uti hvar och en af de efterträdande tyrannernas ynnest, hvilka icke liknade hvarandra inågonting utom i sina ständiga nycker. En angifvare hox Tiberius, en kopplare åt den