Aftonbladet – 5 augusti 1864, sida 2

tåla Jutlands ödeläggande, — hafva vi dock omöjligt kunnat förmoda, att H. M:t konunsens och hans nuvarande regerings fredskärlek kunde gå så långt, som man skall erfara, alt den gjort, eller att man strax skulle mottaga, hvad våra fienders uppskrufvade högmod bjöd oss. Men då vi uppskjuta hvarje yttrande om fredsgrundvalens beskaffenhet, tills den blifver offentliggjord, och helt och hället lemna åsido, huruvida man kan försvara eller urkta dess emottagande, så tro vi, att alla mäste vara ense med oss i en punkt, nemligen att regeringen, innan den gick in på en hård eller förderflig fred, borde sökt upplysning, huruvida folket verkligen hade tröttnat på uppoffringarne och föredrog hvarje slags fred framför krigets fortsättande; borde hafva sökt vägledning och stöd hos folkrepresentationen, och rättat sina handlingar efter dess utlåtanden. Vill man påstå, att detta icke kunnat ske på grund af tidens knapphet, så förhåller det sig icke så. Regeringen mottog i lördags fredsbasen från sina ombud; under sådana omständigheter skulle riksrådet icke undandragil sig att hålla möten antingen på aftonen och natten eller om söndagen; man kunde gifvit rådet 24—36 timmar att diskutera och på söndagen kunde man hafva fått dess yttrande, hvilket varit tillräckhgt tidigt för att regeringens svar kunde hunnit till Wien innan kl. 1 i natt. Att göra så, istället för att fatta sitt ödesdigra beslut på egen hand, hade varit ej blott naturligt, utan dess obestridliga pligt, om den ville hålla sitt märkvärdiga löfte att förblifva på laglighetens grundval?. Grundlagen af den 18 November 1863 bjuder nemligen i 15 , attingen landafträdelse får ske utan riksrådets samtycke, och det är sjelfklart, att dermed icke kan förstås en betydelselös ratifikation af en redan afsluten traktat, utan skall gifvas innan någon afträdelse medgifves af regeringen. Likaledes följer af sig sjelf, att ett blott meddelande om fredsgrundens innehåll, sådant som i går gafs riksrådets båda afdelningar på en gång, icke utgjorde något uppfyllande af 135 , eller på minsta sätt kan träda i stället för det fordrade samtyeket. Måhända borde icke riksrådet hafva mottagit meddelandet, åtminstone icke på detta sätt, utan hvarje afdelning i ordentlig sammankomst -— naturligtvis inom slutna dörrar — så att der kunnat gifvas svar eller diskuteras öfver saken, hvilket var omöjligt, då båda tingen voro församlade i ett rum utan ordförande; men om man också skulle kunna förebrå talmännen en liten oförsigtighet, i del de gått in på en oformlig sammankomst i en angelägenhet af denna natur, blir regeringens ansvar för åsidosättandet af 15 derför icke mindre. Man må dessutom icke undra på, att den brådska och hemlighetsfullhet, lyarmed regeringen skyndat att afsluta en preliminärfred, som skall försänka folket i bitter sorg och djupt bekymmer för framtiden, utan att betänka sig och utan att söka råd och bistånd hos folkets representanter — att den, säga vi, kan väcka misstankar, som måhånda äro ogrundade, men i hvarje fall nu ganska na turliga, om att bakom denna beredvillighet att afstå Danmark och danska folkets rätt ligga hemliga aftal och egennyttiga planer, dem vi icke skulle betänka osa på att kalla — förrädiska. ARE