Aftonbladet – 5 augusti 1864, sida 2

I sista numret af Feedrelandet förekommer en artikel, hvaruti skarpt klandras såväl krigets förande som regeringens åtgärd att utan riksrådets formliga hörande afträda delar af landet. Artikeln är af följande lydelse: ?Det är oss alldeles omöjligt att framträda för våra läsare med lugn min och leende ansigte, sägande: ?vi veta intet eller få åtminstone icke veta något; res ut till Dyre haven eller Tivoli, tryggt förlitande på att H. M:t konungens och hans regerings visa omsorg skall söka skaffa oss en fred så dräglig som vi efter omständigheterna kunna erhålla.? Att offentliggöra detaljerna af det reliminärt uppgjorda fredsslutet, som i går meddeiades riksrådets medlemmar, anse vi visserligen icke tillätligt, ehuru vi icke inse hvad skada det kunde göra; vi skola gerna öfverlemna åt de tyska bladen och ?Departementstidenden? att punktvis kungöra hvad vära landsmän tyvärr tids nog skola få veta; men vi anse deremot ej blott för vår rättighet, utan äfven för en pligt att förbereda dem på en stor olycka, större än någon, som de hittills upplefvat, på afträdanden af vårt lilla land, större än någon drömt om, å en fredsbasis, som är ej blott hård och örödmjukande, utan ruinerande för vår framtid, om den kommer till utförande, och utförandet får någon varaktighet. Visserligen hade vi att vänta en dålig fred efter ett dåligt krig, daligt förberedt af en lättsinnig och oduglig sjöminister (Bille) samt en svag krigsminister (Lundby), dåligt fördt både at generaler och till en del af soldater, inledt med planlösa militära spatserturer i Holstein, börjadt med herr de ål under allerhög sta beskydd företagna opäkallade och oordnade återtåg från Daunevirke, fortsatt under makalösa lidanden, men med hopplös oduglighet och overksamhet bakom Dybböls sönderskjutna skansar, med den jutländske Hannibals ärelösa flygt och Fredericias plötsliga modlösa utrymmande, omsider ändadt med Als vanärande, skamliga förlust. Men ännu är dock vår kraft uti intet hänseende bruten; hittills har Jutland förmått bära våra fienders röfvarmessiga utpressningar utan atl utarmas, ännu äro våra öar i godt behåll skyddade af en arme om minst 30,000 man och af en flotta, som med någon lycka och någon duglighet hos anförarne säkert skulle kunna mäta sig med de måttliga sterrikiska skeppen, om dessa vägade sig förbi Skagens udde; ännu synes dock hafva kunnat underhandlas om fred med någon värdighet; ännu synes man icke hafva varit tvungen att genast antara hvilket tillbud som helst, utan afseende på dess beskaffenhet, ännu kunde vi hållit ut någon tid, utan att låta föreskrifva oss, hvad fiendens iäberschwängliche? öfvermod unnade oss. Man må icke tro att vi gjort eller göra oss några illusioner om resultatet af krigets fortsättning; må man ej tro, att vi vilja förkasta en fred, äfven om den vore dyr och hård, under förhandenvarande omständigheter, sedan allt hopp om yttre bistånd försvunnit och vi dagligen se, huru litet mängden af våra medborgare ega af fast tro, gladt mod och manlig uthållighet. Men till och med många, som blott alltför tydligt visat brist derpå, skola, då de snart — kanske i dag, kanske i morgon — erfara beskaffenheten af den fredsbasis, hvarpå regeringen trott sig böra ingå, finna sig bittert svikna, ångra sin förra svaghet och föredraga, att kriget fortsatis så länge, tills våra fiender blifvit rimligare. Så visst som vi förutsett och till mångas stora missnöje förutsagt, att då hoppet om Englandsbistånd försvann, vi måste söka freden sådan vi kunde få den, äfven om den blefve Mmycket ofördelaktig, emedan det icke fanns något hopp om att med vår ska och moraliska slapphet, kunna gifva kriget en lycklig utgång, och vi på intet sätt kund