Aftonbladet – 4 augusti 1864, sida 3

juk på sin äkta man, med hvilken hon var mqvarterad i närheten af några unga flickor, att non hela dagen förföljde tredje styrman med sårar och böner att de skulle få sin äktenskapiga kojplats flyttad obesmittad för-ut bland de anga männen (den qvinnan!) Gubben var icke ik sig. sade hon: Se han ligger och svettas ela nätterna och är så het som en ela. Men on ville icke tro att hans hjerta brann för henne. Trecje styrman, som har allas förtroende, fann snart bland de unga männen för-ut en man, som var lika svartsjuk om sin hustru. och jag förmodar att han låtit de ömma hjone iagen göra ett kristligt byte. ty på de två sista sdagarne har den historien icke vidare hörts utaf. På torsdagen den 21 voro vi ur sigte af land. Vinden hade nu åter kastat sig om och stod i stätven. Sjösjukan var försvunnen och belåtenheten allmän. Och ännu har jag icke någon enda gång hört några klagomål af passagerarne. avarken mot hvarandra eller befäl och besättning. mer än hvad ett dåligt vatten ur ett illa utbrändt fat ett par dagar gaf anledning till. Men äfven då visade nio bland tio ett gladt ansigte och sade att till sjös kunde man icke bättre vatten begära. De stackars menniskorna äro så tacksamma mot befälet för den vänlighet och godhet, som detta också i fullt mått visar dem. att de helst. ville bespara det allt slags obehag. och de hafva gjort rätt, ty jag har säker anledning att tro att nytt vatten kommer aw fyllas i Falmouth. Men den tunnbindaren, som skulle hafva brännt ur faten i Stockholm och med sitt slarf är orsa ken till förstörandet af ett betydligt och till sjös dyrbart vattenförråd, han borde få sitt lystmäte ar den oljiga smörjan. Folket får emellertid numera sitt vatten ur skeppets cisterner, som eljes: äro beräknade blott för besättningen, och som r bättre än något vatten som Stockholm inom tullarne kan erbjuda. Provianten är förträfflig och både i mängd och beskaftenhet till allas fulla belåtenhet. Litet grums angående tået om aftnarne har väl låtit höra sig. ty den spisen är knappast stadig nog tör svenska magar; jag har dock fö at dem. att i Amerika kommer tå att vankas både morzon och qväll, och nu öfva de sig. Men fingo de. så anser jag dem fuller i stånd att röra rägsjöl i den välsignade maten. Amerika tala de sällan om och aldrig om Sverge. Det ser ut, som om de blott lefde för att äta, dricka. dansa. sofva och gapa på mötande skepp: men jag har närmare talat vid en och annan om deras utsigter i det främmande iandet. och jag har funnit dem alla fulla af hopp och af tro. Deras föreställningar om det land och de öden de gå till mötes äro naturligtvis högst dunkla och dunklast för dem sjeliva, men det mål de i grunden synas mig vänta och hoppas är intet något färskt och nyskapadt objekt. olikt allt hvad det förflutna har bjudit dem. utan det är just det gamla och kära. men i ny och förbättrad upplaga: det är det gamla Sverge idealiseradt, det är det förgångna, stundom ångradt och beklagadt. dock alltid omistligt. som nu icke längre kommer att lappas, målas och iorgyllas, allt efter råd och lägenhet, utan som ifran grunden skall göras om och blifva första steget till en lofvande framtid. Och detär klart att det icke kan vara annorlunda, ty hvad som äntas kan ingen bedöma at annat. än hvad han har sett. Tarar och missräkningar skola nog hänga med. men när ofiren hatva slutat, så hatva de spelat sin roll. sådan han då har varit, och en och annan torde väl rädda sig ur förintelsen och den grufliga glömskans mörker. På ettermiddagen dref vinden på oss en den otrefligaste tjocka man kan tänka sig. Vi sågo icke stort öfver hundra fot från skeppets sidor. Maskinen saktade sig försigtigtvis och förste styrman vandrade hela tiden på sin kommandobhrygga och gjorde en gräslig musik ur sin enpipade orgel. Dermed lyckades han också skrämma hvarje ötande seglare långt ur vår antagna kurs. Tjocsan föll dock efter ett par timmar i stora regn: Iroppar och det vardt ljust. så ljust som det kan litva. då solen är nedgången, ty det var hon. Och månen satt och tittade på oss alldeles som ler hemma. Han är en treflig. lugn och beskedig gammal reskamrat. som ser vänlig ut, så länge van har en bit al ansigtet qvar och gör ingen skilnad på folk och är lika bra för svenskar och umerikanare På fredagen fick jag veta att den, som var tiligt uppe på morgonen, han fick se ett stycke af Holland och det var allt hvad jag har att berätta om det landet. Sjön hade återigen höjt sig och leka ansigten skymtade både akter och för; om styrbord och babord reste många frukostar unler grufliga bordsböner all verldenes väg.. Viserligen har man icke rättighet att må la anrorstädes än i lä. men då vinden stod i stäfven, å var det krångligt nog för sjömän, desto mera r mamseller och grufarbetare, att veta hvart nan skulle vända sig. Vinden var sommarvarm, astän stark. och luften disig, kursen SV. efter kompass. Ett barkskepp syntes mot middagen :n mil om babord och hissade sm flagga, som rar blå och gul och så vacker. På lördagen vaknade vi i engelska kanalen och ågo Dungeness fyrtorn, eljest Långe Jan kalladt, rlänsa i morgonsolen. Kust och klippor voro åga, men glänste hvita af den mäktiga engela nationalkritan. Först vid Hastings lyfte de g till någon betydligare höjd. Bergen stupade ätt i hafvet, och jag räckte icke nog högt att unna se hvad som låg ofvan på deras flata yta. Endast här och der syntes i breda skrefvor prydiga byggnader och platser. icke ett träd. Jag har fått veta. att sedan vi lemnade OÖOresund, halva tre, fyra stycken surnumeräre passar rerare krupit fram och intör befälet bekänt sina ynder. En lärer redan i Stockholm hatva blifvit app t och satt under polisvakt om bord. men skenade lustigt ur n. lemnande ett tem igen betydligt hårsouvenir i en vänlig nälfve som serna ville bevara hans dyrbara person åt fäderreslandet. Men han hade nog studerat terränsen och var snart försvunnen i något af våra nörka hål. Så fanns han af en kollämpare i Lattegatt (dock icke i sjön) nedgräfdien af koloxarne, och så sotig han var. blef han framiragen i ijuset. Troligen hade de nog trogna nner om bord, som kände till saken. hjelpte ch tego. Men en stackare hade tillbragt sina lagar under maskinen och flyttat sig i rummet umed skrufaxeln allt elter som han tyckte ta: or hota. Han häde i sex dygn icke ätit, bara uggat tobak. Förste styrmans hjerta veknade och han ledde besten till kabyssen, der han åt och drack grufveliga. En tyckte i Stockholm att san hotades af ödet att stanna hemma. Han tog Gud i hågen och kröp ned någonstädes femton fot under vattenytan och gömde sig. men gömde sig illa, ty han blef snart upptäckt. Då ville han dränka sig och sprang i sjön; men han lurade sig sielf, ty han kunde simma som en tumare, och han gick beskedligt upp i den båt som it honom utsattes. Må nu vara att hans papper blefvo mera rena genom den byken eller att barmhertighet gjorde det. nog af polisen tillät honom att följa med och nu vankar han här fram orh åter på däck hela dagen och äter sina ärter, både torr och belåten. Den disiga luften tillät oss icke att få se nåson skymt af la belle France. Hon hade drasit gardinerna till om sin morgontoilett och redde I till någonting att förvåna verlden med, hvars mysterier icke voro egnade att studeras från första början. Gud signe den sköna. hon har nog ud bäde fägring och behag. men jag misstänker många luckor i hennes uppfostran. Kanalen hvimlade af seglare. stora och små; några örlogsmän såg jag likväl icke tilll huru krigiska våra tider än måtte vara. Tyska flot an låg väl i land, och glad var jag åt det, ty öga skulle det haiva fägnat mig att se henne helsad af vår svenska flagga. Engelska flottan ER a Fn dan nd aoXR