Aftonbladet – 4 augusti 1864, sida 3

LU att tala om. Åsynen af land runt höjt lifsandarne äfven hos våra tr Planer smidas redan att i morgon få göra i staden. och befälet har nog deraf sina bekymmer. enär ingen kan veta hvad st kontrahenter de kunna få att göra med: och att valla dem. dertill lärer ingen vara villig. Det ir längt emelHlot. ett par barn äro de enda sjuka Som arv lomkring har lan suparne hör på sjön, och krogarna der up i land komma väl att fresta de svenska strunarre. Det är likväl ett lagbundet samhälle detta England. och man n vara trygg för mänga tilltag. som i en amerikansk stad ofelbart skulle blifva satta i verket. Men engelsk frihet och engelsj polis tåla icke bland sig sädana rofiare som själköpare och runners, hvilka här ombord skulle finna ett stort och bördigt tält för sin hedrande verksamhet. Den 26 Juli. Här ligga vi ännu midt i koldammet med en gruflig kolpråm på hvardera sidan. Svarta. svettiga kanaljer hyfva sina svarta korgar och skrika och bråka. Deras engelska må den svarte begripa. jag kan icke höra annat än oartikulerade ljud. mera passande för Soderhalfsöarne än för ett kristet land. Men undan går arbetet, och pråmar och ångbåtar komma länsande med bogarne i våra jemnsidor, så att det brakar i brädgången. Och så svärjes det och hojtas på både engelska och svenska, så att man kan bli galen, tills ett tu tre alltsammans lugnar sig i ett hastigt, klart och vänligt: all rigth! all rigth! Och sedan hyfvade så. att dammet ryker. Våra utvandrare drogo i går i stora skockar in till Falmouth, vid pass en hundratemtio stycken. En segelbåt ville taga affären om hand och hade redan ombord ett tjog med betingadt pris: en shilling sterling på person för fram och återresa, då förste styrman fick kunskap om handeln och jagade herrskapet ombord igen. hvarefter han agade att priset blef nedsatt till hälften. Vägen var ungefär så lång som ifrån Skeppsbron ut till Blockhusudden, och han förde väl småningom öfver halftannat hundrade personer. Så snart båten var i land, rusade de galningarne åstad åt hvar sitt håll och läto sin förhyrda skeppare stå der sorgsen vid kajen, ty de voro för mänga och för vilda i det ögonblicket att något förskott skulle kunna komma i fråga. Men när han kom åter med dem om qvällen. sade han atv de voro ärliga menniskor. ty de vände alla åter till same ma båt och gjorde rätt för sig. Något sådant skulle icke hafva höändt en engelsman. Och jag misstänker att han i djupet af sin själ ansåg dem vara mera än lofligt dumma, då han beläten stoppade fyrkarne . sin ficka. Afven jag gjorde ett besök i land och fann staden graduskig, liten och smutsig. Hos en handlande Rydqvist hörde jag bara rena svenskan och såg en sex åtta svenska sjökaptener, som der gjorde sina uppköp. Äfven frun i huset och hennes bror hade lärt sig att tala svenska. Det var roligt att höra alla gubbarne tala om för hvarandra sina resor och sina glada och ledsamma äfventyr. Och från alla jordens kanter lågo de här och äntade på ordres att löpa ut, kanske på ändå ingre tåg. En berättelse från Nordamerika fäste sig med i mitt minne, emedan det rörde vär destinationsort. Fartyget hade gått ut med fjorton mans besättning och låg i hamn, då en trupp vilda Runners kom ombord. De kastade guld och gröna skogar för gastarnas fötter. och då styrmannen gick ned eiter ett par pistoler, så togo de fram sex och bad honom go on. Och så drogo de med sig tio man, som sedan skickades i armån till korparnes föda, Kaptenen fick komplettera sin besättning bäst han ville och ligger nu här med sina fyra svenskar och återstoden, hoprafsad ur åtta nationer. Italienare. spanjorer, tyskar, finnar, engelsmän. skottar och fransmän! Han har ett helvete ombord, säger han, och hade de icke sin hyra innestående. så rymde hvarenda man. Mina nyfikna landsmän ströko emellertid gata upp och gata ned och kommo ett grufligt buller stad. Hvarje minut kom i hr Rydqvists butik någon mer och mindre elegaut figur med andan i halsen och engelskt tungomål. ramlande som kopparslantar ur truten, med en femma eller hennes samslägtinge af Mölareprovinsernas, Jönköpings. Göteborgs och Östgota banker (de gamla. slitna kära lumporna!) i näfven och undrade om de kunde duga till något. En skarpskytt gick och tågade som en haltgud i sin uniform och herrarne af klockskojareligan tycktes fundera på affärer. Jag hoppas de bletvo uppskörtale! Ett tu tre såg jag åtskilliga af dem arm i arm med fina pittoreskt kostymerade damer och damer som drogo klädningar af rena sidenet. Det smakade våra gentlemän! Quality och respectability dervid lag — jag är rädd att ju mindre man talar derom ju bättre. Men hafva gossarne någon enda ötverflodig persedel med sig ombord när de komma åter, då har ödet varit barmbertigt emot dem, ty någon sjöman slipper sällan ur sådan fälla utan att zum andenken få lemna både rock och strumpor med mera, så vida kassan är slut. och detta lärer väl nu för vederbörande i allmänhet vara händelsen. Huru nu båtegaren hade räknat sina får, då han åter förde dem ombord, så hade han likväl ist ett halft tjog vid pass. De kommo hkväl småningom 1 går afton och i dag på morgonen till rätta och skröta icke litet öfver huru roligt de haft i land och hvilket skräp allting var i Sverge emot här; men en blet at en förarglig anmärkare midt i svadan afbruten med den fråan om kurran härstädes äfven var bättre än der hemma. Och hade han haft r. ligt i land, så hade hans omgifning icke mindre roligt den gången ombord. Butikerna voro mestadels som hemma hos oss, men föga mångsidigt försedda, mest beräknade för handel med sjömän. I apoteken, som voro ståtliga och försedda med hiskeliga glaskärl, rent af åmar, med blått och rödt vatten i fönsterna, var nöjsamt att se vetenskapsmännen stå och ge de sjuka konsulta.ioner, profva bråckband, fundera, sälja tandborstar, nagelborstar, tvål och arcana och allt hvad som kan en dödlig behaga. En ung, fin och stärkt herre och gentleman om fem och tjugu år skulle anteckna det verksamma innehållet i några piller, som köptes för skepper räkning. Han visste tydligen icke hvad fem eter på latin, skämdes att fråga, skämdes att skrifva engelska och föll slutligen på den lyckliga iden att spörja hvad five hette på svenska och det blef honom förcstafvadt. Och derpå sref han en latinsk kommentarie com lät så här: luoque aranam fem. Originalet finnes ombord och skall bevaras. . Hamnen företer bokstafligen en skog af master: jag var uppe vid ett litet kastell på en höjd vid inloppet söder om staden och räknade öiver 130 fartyg: minsta certen var briggar. Och lika många lågo nog på andra sidan landttunan. Utsigten deruppe var vidsträckt och vacer med kulle vid kulle, som sakta höjde sig) bildande rena och behagliga linier. Jag längta de dock efter hemmets furumoar och här syntes blott der och hvar en liten park af mörkt grönskande löfträd. Skörden är här redan till ända och de vackra af häckar kransade rutorna visa sig på nära håll blott såsom stubbåkrar. Vi hatva nu kolen i det närmaste inne, vatten hafva vi fått och man tänder brasor under ångpannan, så att snart går det till sjös. Tillståndet ombord är förträffligt och af fyrahundra men: niskor äro blott två barn sjuka och at dessa en: dast ett i betänklig grad. De sjösjuka hafva genom viste.se i land och genom den stillhet båten här inne iakttagit, åter fått mod och krafter och betrakta Atlanten med sjöbjeltars blickar. De hålla nu som bäst på att ur en båt vid sidan hemta hull och helsa under form af porter, mjukt bröd och råa ägg. som knäckas och tömmas i ett drag vid relingen. Vestlig och nordvestlig vind håller i att blåsa och lär i allmänhet råda på Atlantiska hafvet, så att den goda Ernst Merck tå nog lita på sig sjelf och har nu ätit sig så mätt af kol att han har sänkt sig en hel fot i vattengången. Det kommer att blitva vapörer af, för att använda en gammal ig AA mA tt Rn Am dlantanm direems