Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 2

teringarne, hade tydligen ledt dit, och ehuru dessa voro mycket öfverväxta och försummade, bildade dock en af dem så att säga en bred, hvit torfgata, inhägnad af murar utaf darrande löfverk, mörka och massiva, men här och der af månen bestänkta med siliverglänsande punkter. Mariamne smög sig närmare intill sin följeslagares sida. Jag kanner mig så trygg och så lycklig med dig, sade hon smekande. Det ser nästan ut som om vi hade ombytt roller. Du är nu den enda som är ängslig och — men hvad går åt dig, Esca?4 frågade hon helt förskräckt, då hon, i det hon ömt blickade upp i hans ansigte och der blef varse ett uttryck af verklig förskräckelse. Hans blåa ögon stodo stela och orörliga; hans läppur stodo hbalföppna, hans anletsdrag voro förvridna, och hela hans varelse tycktes koncentrerad i ett oaflåtligt stirrande, medan hans ansigte, som aftecknade sig mot eypressernas mörka skuggor, till och med såg blekare ut än hennes eget. Då hon nu med ögvnen följde riktningen af hans blick, blef åiven hon öfverraskande vestört af hvad hon såg. Tvenne svarta gestalter, klädda i långa, släpande kläder, rörde sig långsamt framåt och gingo med långsamma och högtidliga teg öfver den breda strimma af månljus, om föll i den vida allen. Dessa följdes af venne i hvita drägter, hviuka icke sägo mindre spöklika ut, derför att deras kontur voro så otydliga, i det att endast hufudet och fötterna voro synliga och det ötga ar gestalten tycktes insvept i dimma. )erpå kommo ytterligare tvenne svartklädda, och sålunda skred, med omvexlande par, den öfverjordiska processionen framåt; en-dast att, innan hälften af densamma hade: passerat, någonting, icke olikt en mensklig sestalt, kläcd i en hvit mantel, tycktes vätva horisontalt, ungefär en half aln öfver marken. En låg, klagande sång nådde på samma gång de lyssnandes dron. Det var Kyrie bleison?, den ödmjuka klagande sång,