Aftonbladet – 28 juli 1864, sida 3

skap. De förut arresterade danska spionerna (som föröfrigt i verkligheten voro gesinnungstächtige Schleswigholsteinere?, en prest och en skollärare), två marketentare, som handlat med tjufgods och en kältring till öfverstyrman, som deserterat från vår transportflotta vid Höruphav, väntade här att komma i förhör. Kort derefter anlände en lazzaron från Berlin, just en vacker representant af den eftertrupp af vagabonder, som öfverallt följer i hälarne på den herrliga armen. Han begärde att få se fångarne och förklarade, att han igenkänue presten ochskolläraren, han hade sett dem nere vid hamnen och hört dem fråga folk om preussarnes styrka 0. s. v. Äfven mig igenkände han såsom spion; medan larmtrumman gick, hade han sett mig ute att spionera med hvitt preussiskt fälttecken om armen och slesvigholsteinsk kokard på min tyrolerhatt. Att karlee ögonskenligen var en förfallen usling och för ögonblicket under inflytande af ett dundrande rus, minskade naturligtvis icke hans trovärdighet, och det sändes strax en ny expedition hem till mitt logis. Värden blef arresterad, för att under hans frånvaro kunna företa en grundlig undersökning af hans dricksvaror, och derefter åter lössläppt. I mitt rum hade man brutit upp de lådor, som innehöllo mina fotografiska apparater, och bland de lappar som begagnas att polera glasen med, hade man hittat en linnelapp, som med möda kunde hopläggas som en fältbindel; det var ju bevis nog för anklagelsen: den spetsiga hatten med kokarden på måste jag naturligtvis ha kastat isjön — det äterstode således intet tvifvel att berlinersjåaren hade sett rätt; ett sådant skägg kunde man ju dessutom aldrig taga vilse på.x eTänkte jag inte just, att de der polisongerna skulle vara farliga!? Alla soldaterna voro nu ense om, att jag var en dödskandidat, som sett solen gå ned för sista gången, och jag är temligen säker på, att de skulle gjort processen kort med mig, om ett anfall verkligen hade skett från dansk sida. Nu kom en officer för att hålla förhör med oss. De båda holsteinarne frikändes genast, då ett par betjenter kommo tillstädes och intygade att de voro välsinnade tyskar, men mina invändningar mot berlinarens vittnesbörd ville han icke göra minsta afseende på. För att icke spilla tid, utlemnade han i det skrifna protokollet allt hvad jag hade att säga till mitt försvar. Icke ens vittnesbörden för mitt alibi ville han anteckna. Uppasserskorna hade nemligen sett mig tillbringa altonen i källarsalen och dereiter gå upp på mitt rum, kort innan larmet utbröt: men då jag åberopade mig härpå, svarade han: Flickorna ha vi inte med att göra!t Att jag uppstått barhufvad ur sängen, var bevis på alt jag måtte ha kastat hatten med den slesvigholsteinska kokarden i vattnet; att jag hade i min ego en linneklut, som var stor nog att kunna lindas om armen, var ett afgörande bevis på att jag burit tysk fältbindel, och att mitt pass på sista resan till hufvudstaden blott var påtecknadt i Höruphav vid afresan och hemkomsten, , men icke i Köpenhamn, der ingen påteckning behöfdes, bevisade tydligt nog, hvad jag var för en figur. Jag blef derför afsänd som en misstänkt individ, hvilken blifvit sedd spionerande vid hamnen, iklädd tysk kokard och fälttecken, och hvars pass icke var i ordning, hvarjemte officern lät mig förstå, att min sak stod mycket dåligt. I sällskap med de båda marketentarne, och under eskort af soldater, som hade order att skjuta mig vid första misstänkta rörelse, måste jag nu marschera två mil till Graasteen, der vi blefvo insperrade på en vind och fingo svart kaffe (utan grädde och socker), en bit rökt fläsk och litet bröd. Den ena marketentaren fördref tiden med loital öfver Tysklands företräde framför Danmark. Ett af de vigtigaste var klimatets mildhet, som tillät de infödde attlefva af potatessoppa och undvara allt det kött, Danmark. Han kunde derföre icke beoripa hvarföre vi icke ville ingå i tyska förbundet. Följande morgon fingo vi order att gå ut på arbete. Vi skulle göra rent i den till sasern förvandlade kyrkan och bära ut massor af halm, som nu sluppit sin tvåbenta injvartering. Detta var mig en ny och föga l: lockande uppgilt; men till Tyskländs många heirligheter hör ju också den, att hvarje order åtlydes utan invändning, antingen den är berättigad eller ej. Det heter hålla! skick eller fly landet? — och då ett försök att begagna mig af det sednare alternativet skulle bragt mig i kollision med mina väktares ?Ziändnadelbichsen?, föredrog jag det första, och var just i begrepp att lyfta upp den första halmkärfven, då det kom order att marschera till Sönderborg. Återfärden skedde i samma sällskap som utmarschen. Alla vägfarande, som vi mötte, stannade och frågade soldaterna, hvad vi voro för ena syndare. För beqvämlighets skull sv.rade de: ?Folk, som sålt tjufgods.? Sålunda blef jag presenterad för en mängd tyska och danska medmenniskor, : och ej heller deremot hjelpte några invändningar. I Sönderborg erhöllo vi nya marschorder. Vi skulle till Augustenborg. Jag är icke någon stark fotgängare, och då jag aldrig förut försökt en fyra mils promenad i morgontofflor, blefvo mina fötter svullna och fulla med blåsor. Jag förklarade derför att jag icke kunde gå längre, skickades till lasarettet och fick af öfreriäkaren attest att jag borde föras vidare på vagn. Olyckligtvis var denna attest skrifven mes blyerts, och då man sade läkaren, att den icke kunde tugas för god, om den icke utfärdades med bläck och p nna, svarade han att jag fick gå; han hade icke något skrifdon till hands. Jag måste alltså gå eller rättare linka fram den femte milen. I Augustenborg fick jag ett reglementeradt spionfängelse — ett mörk hål, möbleradt med en träbänk och blott korresponder nde med de fria väsendenas verld medelst en glugg på dörren. Efter en dylik ägg och mjölk, som man behöfde i vandring trodde jag mig utan fara kunna