Aftonbladet – 28 juli 1864, sida 3

pp VO SA 9 ET ofta måste anbringas på de tappres likkistlock i stället för på deras unitorm, utan — af preussarne, Han hade nemligen fått tre hederstecken för ett; tre fiendiliga spets-I kulor hade i samma ögonblick märkt honom i hufvudet, i höften och i foten. ansigten, som man kan önska se, men just -Idetia förekom de skarpsinniga preussarne verdächtigt. De första danska ord de vexlade med hvarandra i Flensborg blef signal för sex väl disciplinerade pickelhufvade Iröfvare att arrestera dem. I vakten for:Idrade man deras pass, som lydde på StuI derende och Kunstner? — efter preussisk ordbok två högst misstänkta kategorier! — de bodde i Köpenhamn — det var ett näIstan fällande indicium — och då de ställdes inför en Hauptmann?, som af naturen syntes vara bestämd för scenen säsom der TRäuberhauptmann in PreeciosaX4, sågo de honom rakt i ögonen och svarade frimodigt — det var afgörande! Med en gammal militärs aldrig svikande skarpsinnighet upptäckte officern ögonblickligen, huru olika de två unga danskarne voro mönsterstatens studenter och konstnärer; han vände dem om mot vaktmanskapet och frågate, om mean väl kunde tänka sig ett par mera utpräglade spionfysiognomier; och då den utmärkta preussiska disciplinen aldrig tillåter de underordnadeatt hafva någon mening, som strider mot en öfverordnads, så förklarade genast hela manskapet med handen på pickelhutvan de arresterade för innehafvare af vzwei nichtzuverlignenden Erzspitzbuben — Gesichtern.? g I kraft af denna enhälliga jurydom kastades våra båda unga landsmän i hvar sitt mörka fängelsehål. Till sin begvämlighet erhöllo de en knippa halm och till tröst försäkran om att så snart som möjligt blifva arkebuserade. De siuppo dock undan det sista beviset på preussisk rättvisa, i det deras arrest på föranstaltande af någon god genius (så vidt man vet: madam Rasch, den tappraste danske man i hela det tappra Flensborg) upphäfdes, sedan de haft tillräckligt tillfälle att studera den germaniska humanitetens inverkan på lagskipning och fångväsende. Deremot lingo de icke lof att besöka sin vän på lasarettet — så långt var den mycket omtalade humaniteten! icke kommen. Samma man, som berättade mig de två unga männens obehagliga äfventyr, heledsagade underrättelsen om deras befrielse och lyckliga återkomst med den af mörka aningar uppfyllda sucken: Schröder har deremot icke låtit höra ett ord af sig — bara inte tyskarne slukat honom !? Till närmare förklaring öfver detta yttrande mäste jag meddela, att hr Schröder är den fotograf, som vi ha att tacka för de bekanta stereoskopbilderna utaf Sönderborgs ruiner och fältlifvet på Als. Jag afhåller mig från hvarje beskrifning på hans personliga egenskaper, hans skicklighet i sitt fack 0. s. v. och vill blott påpeka en enda af hans egendomligheter: ett par alldeles ovanligt stora polisonger (kanske de största i Köpenhamn!) och jag skulle ej tillåta mig att nämna ens dem, om de icke spelade en roll i affären. Berättaren af föregående historia och jag uppställde och undersökte nu i förening alla sannolika förklaringar öfver hr Schröders försvinnande. Att han varit i Sönderborg vid öns eröfring, var alldeles säkert; och expedition måste anses afslutad, eller skriftligen låtit höra utaf sig, fastän omständigheterna i så hög grad uppmanade dertill, måtte hafva händt honom; men om detta något var en granat vid stadens bombardement, en reffelkula under stormningen, en bajonett under gatustriden eller en ståndrättsexekution under uppehållet i den eröfrade staden, var svårt utt gissa. Efter den hos prenssarne att anse alla civila köpenhamnare som spioner, var jag dock för min del mest böjd att antaga den sistnämnda gissningen såsom mest sannolik, och anmärkte uttryckligen, att det icke skulle förundra mig, om preussarne i de ovanliga Whiskers? och tillhörande militära uppsättning af mustacher och pipskägg trott sig upptäcka ett gömsle för spioneri och andra mörka planer. Ett par dagar sednare träffade jag emel lertid hr Schröder oskadd på gatan i Köpenhamn. Hvad? ni har då således undgått granaterna? utbrast jag. Märkvärdigt nog! De väckte mig på ett högst närgånget sätt den bedröfliga natten ! svarade han. sOch för mindre obehag i form afreffelkulor har ni också gällt fri? Ja, det var ännu märkvärdigare.4 cHur då? Vid ett försök att rädda mina apparater, som stodo utei barackerna, kom jag midt emellan den preussiska och danska kedjan och blef så ifrigt beskjuten, att jag frälste mig blott genom att falla omkull såsom träffod. Och ni har ej heller blifvit gripen såsom spion, hotad med Pulver und Blei?, kallad röfvare och förrädare, fodrad med rått fläsk och hästbönor c. e.? Jo alltsammans ! Verkligen ?? Som jag säger! I mer än ålta dagar har jag njutit logis och naturaförplägning hos preussarne såsom kongl. dansk spion, och jag kan nästan kalla det en lyckträff, att jag icke blifvit skjuten i denna egenskap. Men så berätta mig då; hur gick det till? På det enklaste sätt i verlden och alldeles utan min förtjenst. Lördagsnatten sedan Als var taget, närmade sig några fiendtliga transportfartyg. Preussarne ansågo dem i början för danskar, sköto på dem och slogo allarm. Jag låg i min ljufva sömn i Reimuths hotell, då generalmarschen pe . OF KR oo rag ee i ad De två resenärerna voro efter dansk uppI fattning ett pur hyggliga unga karlar med .Iså löga misstänkt utseende och så ärliga då han hvarken återkommit, ehuru hans var det så godt som afgjordt, att något! i nyss omtalta äfventyr visade benägenhet!