Aftonbladet – 28 juli 1864, sida 2

Förlusten af hvad danskarne kalla ?Vesterhafsöarne, nemligen de vester om Slesvigs kust belägna öarne — danskarnes sista motgång före den sednaste vapenhvilans början — synes i Danmark ha framkallat ett ytterst smärtsamt intryck, förorsakadt isynnnerhet af det nya bevis, som derigenom lemnas, på det besynnerliga sätt hvarpå försvarsanstalterna, i stort taset, å danska sidan ledas, och hvilket föramar hvarje bemödande af enskilda dristiga och skickliga befälhafvare. Köpen namns Dagblad ger uttryck åt denna stämning uti en artikel, i hvilken det bland annat heter: Till förlusten af de vestslesvigska öarne nyter sig en omständighet, som förbittrat och bedröfvat oss danskar nästan lika mycset som besättandet af öarne; nemligen tilljfängatagandet af den raske och energiske kapten Hammer, hvilken alltsedan krigets början med små ressurser häfdat konungens myndighet i dessa landsdelar och förstått att med mycken skicklighet hålla fienden stången. — Hammer har den 19 om aftonen eller den 20 om morgonen, men i hvad fall som helst innan vapenhvilan trädde i kraft, nödgats gifva sig, och han förökar nu antalet af de danska krigsfångerne i Tyskland, ett föremål för våra tienders jubel, betraktad till hälften med hat, till hälften med beundran. I och för sig har den sålunda lidna förlusten icke mycket att betyda. När fienden kan utan motstånd rycka fram ända till Skagen och låta sin fana utmanande svaja från Jutlands nordligaste udde, så ligger det icke stor vigt på om han äfven är herre öfver de par qvadratmil och de par tusen menniskor, som äro belägna i det stormiga Vesterhafvet. Och under de fredsunderhandlingar, som vi nu skola föra, slagna, såsom vi äro, på valplatsen och öfvergifna i rådsalen, skall det icke heller väga synnerligen mycket om konungens myndighet har kunnat häfdas eller ej på dessa öar. Men förlusten har dock sin både politiska och moraliska betydelse, och det är en ny motgång att lägga till de många, hvilka utgöra detta krigs historia. Så snart man, öfverhufvud taget, inlät sig på att försvara Sild och Föhr, så borde de också hållas, ty att förlora dem blef då alltid ett nederlag. Vi tillåta oss påstå, att öarne kunde ha försvarats mycket längre, och det är regeringens, isynnerhet marinministerns fel, att detta icke skett, emedan man icke i tid velat anordna de försvarsmedel, som voro nödvändiga och som man kunde ha åvägabragt. Omedelbart före den sednaste vaenhvilans utgång uppgafs den styrka, öfver vilken kapten Hammer förfogade till vestkustens försvar, till åtta gamla roddkanonjollar, det lilla ångfartyget Liimfjorden? och omkring 100 man infanteri; det är möjligt att styrkan sedermera blifvit något förökad, men säkert är, att den var alldeles otillräcklig för att göra verksamt motstånd, när fienden var herre i Nordsjön, och detta bör man ha insett i Köpenhamn lika väl som borta på öarne. Naturförhållandena gynnade i hög grad försvaret; farvattnet var äfventyrligt, fullt af grund och bankar, och kan befaras endast af personer, som ha noggrann kännedom derom och genom långvarig öfning lärt sig finna vägen under hvilka omständigheter som helst; den, som på egen hand skulle våga sig in i det smala farvattnet, skulle blottställa sig för att öfverraskas på samma gång af fiendens kulor och hafvets oberäkneliga nycker. Kapten Hammer och hans folk kände, till och med utom sjömärkena, hvilka hade blifvit i tid upptagna, hvarje vrå af farvattnen, medan fienden nödgades lita på några förrädiska lotsars otillförlitliga vägledning. Om det hade ansetts lämpligt att låta vär flotta uppsöka den preussisk-österrikiska eskadern 1 Nordsjön, skulle sundet erbjudit en säker tiliflyktshamn för densamma, hvarest hon lättare än i Christianssand kunde hafva provianterat, och i händelse af drabbning skulle dess sårade ha kunnat på Föhr finna god och tillräcklig vård. Men fastän vår flotta icke denna gång hållit ned mot fienden, har man likväl velat försvara öarne för deras egen skull, och man har dervid såsom vanligt begått det stora felet att dertill använda för ringa krafter. Vi skulle mycket misstaga oss om icke ett par ångkanonbåtar med refflade kanoner, under stödda af ett fast batteri på sydspetsen af Amrum och ett par refflade fältkanoner på Föhr, skulle ha varit tillräckliga att hålla hvilken fiendtlig styrka som helst stången och i värsta fall betrygga återtåget. Man har föredragit att bibehålla samma ringa styrka som tillförene, och följden har, såsom man kunde förutse, blifvit den, att öarne ätt förlorade och de försvarsmedel, som förefunnos, fallit i fiendens händer. Det vore besynnerligt om icke redan längesedan allvarsamma föreställningar i denna riktning blifvit gjorda hos marinministeren. Kapten Hammer var i Köpenhamn i början af Juni, och det berättades då att han flerfaldiga gånger, men förgäfves, hade anmodat marinministern att gifva honom förstärkning. Det är gan ka troligt både att han begärt det och att det blifvit afslaget. Personer sådana som Hammer betraktas af det byråkratiska system, som, olyckligtvis för oss, ledt striden, såsom högst besvärliga och obehagliga personer, hvilka vilja göra sig vigtiga och derför måste behandlas med Il möjlig köld. Den byråkratiska förvalt In eAn ful van alldalaa dala Aftan Aa KA