Aftonbladet – 26 juli 1864, sida 2

het, som kunde ställa dem i fiendtligt örhållande emot oss. Och det vore ej heler omöjligt att de stora sjömakterna under tt europeiskt krig mellan östern och vestern unde bemäktiga sig våra öar, utan att vi ned någon nywua kunde försöka göra mottånd. Emellertid läte sig faran i förra allet afvärjas derigenom att Danmark sjelt Möt sig till Sverge och Norge och följde samma fana som de; och den andra faran synes i hvarje händelse blott kunna bli af öfvergående natur, i det ingen af de stora sj makterna kan unna den andra någon variktig besittning af Danmark; de skulle alllid mötas i den gemensamma önskan att hålla det upprätt, äfven om de icke göra igra uppoffringar derför. Men af samma skäl är det icke heller sannolikt att de nu ulle finna sig vid dess upptagande i tyska rbundet, emedan den europeiska jemnvigten derigenom skulle rubbas. Det är ju omtaladt att franska kejsarhofvet redan prolesterat deremot, och det är för oss alld les otvifvelaktigt att om det verkligen ble al härom, skulie vår sak plötsligen vinna det intresse för vestmakterna, som den till vår olycka hittilis saknat; då skulle de utan tvifvel vida föredraga hela nordens förening, som specielt Eugland hittills betraklat med en märkvärdig likgiltighet, under det Frankrike, om än till utseendet intresseradt deraf, gjort lika litet för dess befräm jande nu som 1810. Det synes således som Danmark icke lätt skall kunna bli utsali för andra avgrepp eiler åtminstone för andra eröfringslörsök än just från tyck sida, och såsom det icke heller skulle tillåtas det att säkerhet deremot genom att kasta ig i Tysklands d. v. s. eröfrarnes armar. Ty hvad vore denna förmenta säkerhet annut än ett fullbordande af erötringen på ett lättare, simplare och mera doldt sätt än den nu försökes? Det säges alt vi skulle kunna bevara vår ?folk-integrtetl? längre genom att hålla fast vid och tillsammans med Slesvigs danska inbyggare, än om vi tilläte dem att skiljas ifrån oss och derigenom gäfve dem ull pris åt förtrycket och den våldsammaste förtyskning. Det säges att afträdandet af det haltdanska och heldanska Slesvig skulle tillfoga vår nationalitet ett sådant afbräck, att vi skulle få svårt att sedan rätt länge hålla den vid lif; att Nordjutlands eröfring förestår, när Slesvigs försiggått; att tyska förposter redan trängt dit upp; att Tyskländ skall på alla sätt sträfva att draga till sig och demoralisera jutarne, som länge skola känna svedan af provinsens nuvarande ockupation och beständigt af sina materiella intressen skulle dragas söderut. — Allt detta kan till en viss grad vara sannt. Ingen kan neka att värt fäderneslands tillstånd skulle bli bedröfligt, om hela Slesvig förlorades; att förödmjukelsens tyngd och det olyckliga krigets ytterligare följder skola trycka mycket härdt på oss; att de yttersta ansträngningar skulle erfordras för att då hålla modet uppe och bäfda konungarikets bestånd, Men frågan skulle ju ändock blifva, om vi, genom utt a med Slesvig in i tyska förbundet, verkligen skulle vinna något för hertigdömet och för oss sjelfva, om vi skulle göra för detsamma och för oss lättare att motstå förtrycket. Härpå tro vi oss nödvade att svara nej. Till och med om tyska förbundet garanterade danska nation litetens upprätthållande, skulle man ju icke ega den ringaste säkerhet för att denna garanti komme att hällas. Tyska förbundets lagar äro uuderkastade förbundets egen tolkning, och vi ha sett dem mänga gånger användas på det mest godtyckliga de mindre staterna, medan de taldt kunnat öfverträda dem En varanti för vår nationalitet skuile alltså vara betydelselös ceh icke kunna ställas under någon europeisk koutroll; ty med Daunmarks inträde i tyska förbundet skulle hvarje fråga, som rörde 0ss, upphöra att vara europeisk och blifva en tysk af rent inre natur. Det är möjligt att man i början skulle klema med oss, för att d-ri nom demoralisera oss, och det är ty mycken grund att be illi tängor och svaga själar skulle låta fånga sig deraf. Men likasom man ändock kunde vara förviesad att i hvarje händelse det blandade Slesvig genast mäste utlevereras, skulle icke heller Notdslesvigs, ja ej en sång Nordjutiands danskhet länge respek teras. Det tyska högmodet skulle allt framgent inbilla sig arbeta för civilisationen genom att tillvakatr vär nationalitet, likasom det har öfvermannat och misshandlat sina östra grannar; och det skulle finna understöd hos vårt hof och vår regeri som till följd af de nya politiska förh landena måste börja med att vara halftyskar och sluta med att blifva heltyskar. Och man må dessutom komma ihåg att vi senom inträdandet i tyska förbundet skulle lemlästa vår konstitutionella frihet. Man skulle kanske låta oss behålla den till namnet, men man skulle sträfva att göra den sä oskadlig som möjligt och alltid finna anedning att blanda sig uti vära allra innersta angelägenheter. Vilkoret för att vår konung kunde stå i godt förhållande till sina förbundskusiner skulle vara att han unnade sina danska undersåter så liten fr het och så litet inflytande på statsstyrelsen som möjligt, och vågade de ens mucka, för utt icke säga göra uppror, så skulle ju allid förbundstrapper tinnas redo till deras undertryckande. Nej, huru naturligt det än kan vara, att anken på hela Danmarks inträdande i tyska örbundet uppstått under det närvarande sgonblickets vånda, så är den dock ingen