Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 3

med skammen. Men äfven det hör till vår misskända regerings otur, att hennes till bedjare icke alltid inskränka sig till sådana nakna försäkringar, utan understundom taga sig före att äfven söka motivera försvaret för hennes görande och låtande, och det försöket är för henne det allra farligaste. Sålunda underrättade oss Göteborgs Handelstidning här om dagen, att svenska regeringen icke utan att ädraga sig obehag och anses småaktig (jag har icke verba formalia till hands) kunnat upprätthålla den förordnings gällande kraft, som förbjuder främmande örlogseskadrar inträde i våra hamnar. Jag är öfvertygad, att någon om nationalvärdigheten ömtålig pedant skall vara nog småaktig att med anledning häraf fråga, hvarför då svenska regeringen utfärdar förordningar (den nu ifrågavarande är, om jag rätt minnes, icke äldre än från 1850talet), dem hon finner obehagligt och småaktigt att bringa till efterlefnad? Nej, värdaste makttillbedjare, öfverskriden aldrig gränsen för den blinda och menlösa trons område, ty hvad som går derutöfver gagnar icke dem 1 viljen tjena. Eller skall det kanhända invändas, att den nämnda förordningen utfärdades under en annan styrelse, då en simplare uppfattning rådde 1 fråga om hvad som är småaktigt och hvad som är nationalvärdighet, och derföre icke bör vara bindande för en i dessa afseenden mera fördomsfri regering? Men återvändom till ämnet. Hvad kunna val vi, fantaster och äfventyrare?, ha att svara på siffrornas praktiska resonnemang, på deras klara bevisning, att Danmark offrat millioner och hekatomber och vunnit — intet? Tyvärr, endast detta: Lyft upp ditt hufvud, sårade men ej förnedrade lejon! Du har blott lydt din natur: lejonet är icke ett djur med kallt blod. En orm kan vara slug, men icke stor; du är stor ännu i ditt fall, emedan du endast lyssnat till ditt mod och ditt samvete, emedan du har gjort din pligt utan förbehåll, ja ännu mera — nästan utan hopp. Ett folk offrar sig icke utan att veta hvad det gör; det är endast bödlarne, som icke veta hvad de göra. Ett folk som byter bort sin andliga förstfödslorätt mot materiella intressen, är icke värdigt att ega den förra och kan ej i längden bevara den; men ett folk, som uppoffrar de sednare för att försvara den förra, skall en gång återvinna denna, ty det har med sitt blod erlagt vad till en högre instans. der bättre rättvisa skipas. Uppoffringens lag är evig: den var gammal före oss, hvilket icke hindrar att den för mången skall vara en ny sanning äfven efter oss. Om framgången alltid krönte pligten, så kulle det bli allt för beqvämt att vara gud. Vi skulle förfalla i pantheism. Jorden skulle vara en Olymp och gudarne skulle ränna omkring gatorna. En smula korsdrageri är förknippadt med den menskliga bestämmelsen.? Men Danmark har icke gjort sina uppoftringar i afsigt att duka under, invänder man: det har gjort dem i kopp om främmande hjelp. Ja väl! det trodde på den europeiska frihetens solidaritet. Men det visste också, att menniskorna gemenligen icke tro, utan att de få sticka fingren i hälen efter spikarne, att de mera tro på en droppe blod än på ett haf af bläck, att de förr eller sednare skola tro på det blod, som ropar ur jorden, på de sanningar, som beseglas med döden, och derföre höjde det sitt fältrop: het eller död!? Nå väl! ekot från det a7 Europa har svarat: ?dö!? — men detta svar, som innebär en dödsdom äfven öfver dem som uttalat det, har icke utgått från folken, utan från folkfrihetens JudasIscharioter, och dessa skulle göra klokast om de ju förr desto hellre ?ginge bort och hängde sig sjelfva.? Och den dagen skall blifva äfven Danmarks påskdag. Demokratien är den stora makt, som med sitt varde skall bringa verlden ljus och frälsning ur absolutismens bojor — icke den falska demokrati, som absolutismens själ ler tagit i sin tjenst och med hvilken dessa ro sig kunna uträtta destorverk, som enlast den sanna demokratien kan utföra — cke kyrkogårdarnes demokrati, jemlikheter ! tystnad och orörliget, utan de lefvandes lemokrati — icke den, som vill neddraga lt till massornas nivå, utan den, som vill löja massorna, slafvarne, samhillets olycksjarn?, till verkligt menniskovärde, till en löjd, som gör dem mottagliga för verklig nenniskorätt. Och denna demokratis natur er jag att få försöka framställa i nästa arikel. Håkan Röde.