Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 3

AUNHATIT -URlaUlg UIMNMUCSLU JIUP UC UPPrFOFska. Politiska smulor. XV. Början till slutet. Offret stundar, och det förtorkade hjertats magra visdom har redan börjat mäta vidden af den dårskap, som blifvit begången derigenom att den kränkta rätten icke genast och godvilligt underkastade sig det öfvermäktiga våldet. Hyenan smyger i tigerns spår för att fånga det slagna rofvet. Uppgör dina kalkyler i godan ro, förblindade sjelfklokhet! Räkna ut huru många millioner som blifvit ?bortkastade? i striden för fosterland, ära och frihet, och yfs gerna öfver din bedröfliga och inbillade seger, — ingen missunnar dig din fåvitska fröjd! För de fantaster och äfventyrare? X), som icke förstått att väga dessa mensklighetens herrligaste egodelar på viktualievåg, återstår blott att önska, mera än hoppas, att den hämd, hvarom det oskyldigt gjutna blodet ropar till himlen, icke en dag, lika vi som den skall drabba våldets föröfvare, ven måtte träffa dem, hvilka i dolsk overksamhet åsett huru våldet i sin vilda framfart förtrampat de frön, som, bättre vårdade, skolat inbringa åt menskligheten ännu ädlare skördar än de fylida ladornas och den späckade kassakistans. Jo, ännu ett återstår oss att göra; det återstår oss att med den djupt rotfästade öfvertygelsens fulla kraft ropa till det förblödande brödrafolket: du har gjort din pligt, redlige kämpe!? I denna egennyttans, iknöjdhetens, klenmodighetens, träldomsandans platta tid har du öfverraskat, skandaliserat och — satt litet lif i de dåsiga sinnena. Mot dagens fega lösen: det är skönt att lefva för att njuta! har du åter höjt det gamla, ädla fältropet: det är ljuft att dö för fosterlandet! Och till trots ar svek och förräderier, småsinnets stygn, ormahväsningar, krokodiltårar och åsnesparkar, skall äfven häfdens genius gifva gamla Danmark samma vitsord: du har gjort din pligt redlige kämpe!? Danmark hade dock kunnat komma ifrån affären för bättre pris, förkunnar siffrornas vishet. Det hade icke behöft offra så många millioner, ej så mycket af sina söners blod, om det hade varit nog förståndigt att icke spjerna emot udden, utan i tid fallit till föga. Detta är sannt, och fullkomligt riktigt resonneradt från siffrornas synpunkt, ty det som i sådant fall skulle gått förloradt för Danmark, men som det nu har i behåll, eger i deras ögon intet värde, emcedan det ej kan evalveras i gångbart mynt. Inför den domstolen står sig det danska folket ganska slätt, som ej lade sig att sofva i rö och öfverlemnade åt gässen att rädda Capitolium. Hur lätt hade det ej varit för Kristian IX att arrangera saken med sina tyska vänner, om han hade sluppit all inblandning från det danska folket och dess nackstyfva målsmän! Och hvarför ha väl folken regeringar, om icke för att låta dem rja för deras välfärd? Den der demokratiska styggelsen, som besmittat åtskilliga af Europas stater, slutar väl med att alldeles uttråka kejsare, konungar, hertigar och statsmän, så att de en vacker dag öfverlemna de arma folken åt sitt öde. Ha icke i vårt eget land näsvisa stämmor höjt sig och klandrat vår regering för det hon öppnat åra hamnar och arsenaler på vid gafvel jr vår östra grannes och gode väns krigsfartyg? Hvarför i all verlden skall man nu nås öfver så litet? Hvarför icke med from barnatro hängifva sig åt det glada hoppet, att äfven detta ingår i vår regerings, för oss kortsynta outransakliga, vidtomfattande system för bevakandet af våra dyrbaraste intressen? De oförderfvade barnahjertan, som lyckats fillegna sig denna trp, ha ju högtidligt försäkrat, att när det, som nu är fördoldt, en gång uppenbart varder, så skola våra statsmän stå englarena, iski-, nande hvita kläder, och deras belackare stå ) De, som icke kunnat förmås att deltaga iden muntra dansen omkring tidens afgud, den gyllene -kälfyen, häfva bedrats med denha benämning af den sycnska publicitetens bortklemade barn, den Göteborgska Handels: öch jöfartstidningen, som städse haft ett slags privilegium på att både af motståndare och medhållare inom pressen helsas med artigheterna den ridderlige, den varmhjertade 0. 8. Vv. och hvilken detta upprepåde smicker tyckes hafva stigit så åt hufvudet, att han numera icke kan i en mot honom riktad dräpande vederläggning se annat än en rå framställning, på samma gång sov; hån sjelf dokumenterar sin fina bildning genom att icke skräda sådana valda uttryck, som de här citerat ps EE