Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

hetsfullhet, uråldrighet och skoningslös hämd för förolämpning. Klädda i sina länga, hvita drägter, enkla och stränga, utan annan prydnad än en smal purpurbård omkring slöjan, gingo de framåt i en lång högtidlig rad, likt en uppenbarelse från en annan verld, företrädda af en ståtlig prestinna, blek och lugn, med hög gestalt och majestätisk hållning. De ansågo att statens välfärd och stadens säkerhet voro dem anförtrodda; ja, att de med de mystiska symbolerna i sitt tempel vaktade sjelfva sin nations existens; derföre voro vestalerna vid alla större oordninr och stridigheter vana att med trygg tillrsigt visa är på gatorna och använda sitt inflytande till fredens återställande. Icke heller behöfde de befara att på något sätt blifva skymfade eller förorättade. Attvidröra en vestals person eller att ens spärra vägen för hennes bärstol bestraffades med döden, och allmänna meningen var i detta afseende mera sträng än lagen. Immuniteter och privilegier af många slag voro denna orden beviljade genom flera offentliga påbud. Då vestalen begaf sig ut, föregicks och efterföljdes hon af statens liktorer, och om hon af en händelse mötte en lifdömd brottsling, blef denne för hennes skull på stället frigifven. Möjligen hade Mariamne något dunkelt minne af denna vana, ty hästarne hade icke förr stannat för att låta vagnen passera än hon uppgaf ett högljudt skrik, som genast förmådde den att stanna och samlade hennes egna vaktare omkring vagnen för att bereda sig på motstånd — Öarses visligen hållande sig på afstånd, och Damasippus darrande i hvarenda lem, ehuru han sökte antaga en trygg och oförfärad min. Vid ett tecken af den förnämsta prestinnan stannade den långa hvita raden, medan liktorerna grepo i hästarne och samlade sig omkring vagnen. En mängd nyfikna bade redan skockat sig rundt omkring, och lågorna från det brinnande Capitolium spred sin glans ända hit på deres mörka,