Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

Bismarck ser deruti ingenting alldeles overkställbart och konungen af Danmark skulle gerna finna sig belåten dermed, ehuruväl han förkastade förslaget när man rådde honom att antaga detsamma. Men utan att sätta sig emot en dylik kombination, äro de krigförande icke synnerligt envisa i genomdrifvandet deraf; de hålla ej oryggligt fast vid hvarken det ena eller det andra, och förkasta ej heller bestämdt någonting. Och med ett dylikt program ha underhandlingarne i Wien just ej någon utsigt att snart taga slut. Härtill kommer, att de båda kabinetterna i Berlin och i Wien hysa lika liten förkärlek för den ena eller andra personen som de bestämdt föredraga den ena eller andra kombinationen. Storhertigen af Oldenburg förkastas ej af dem positivt; ty hvarföre skulle de väl göra sig så brådtom att infjuta förtviflan uti Oldenburgarens själ; man ar ju alltid tid till att göra en beskedlig furste ledsen, om hvilken före det nuvarande kriget, ingen menniska i Europa hade hört talas, och öfver hvilken ingen har att beklaga sig. Men vill man väl härmed antyda, att prinsen af Augustenborg skulle vara handlöst öfverlemnad ät sitt öde? Bort det! Augustenborgaren har sina förtjenster. Han har ju redan ända från de allraförsta dagarne kastat sig in midt istriden med fullkomlig sjelfuppoffring ; han har icke sparat hvarken sina penningar eller sin person; han har gjort sig det besväret att emottaga alla slags deputationer; han har redan, påstår man, låtit på sin bekostnad förfärdiga uniformer för den blifvande holsteinska armån; man har illuminerat för honom. Allt detta förlänar anspråk, allt detta måste tagas i betraktande utafkonungens af Preussen och kejsarens af Österrike allvarsamma geheimeråder, hvilka skola rista sina hufvuden och förklara att prinsen af Augnstenborg är full af nitälskan för Sles vig-Holsteins väl, och dessutom kan man väl icke låta honom ha qvar alla sina uniformer obegagnade. På alla dessa skäl ha de båda tyska stormakterna beslutit att så mycket som möjligt dra ut på tiden med successionsfrågans afgörande. Vi gjorde häromdagen en beräkning öfver huru många uppskof ännu skulle kunna ega rum innan den dansk-tyska frågan blefve bestämdt och oåterkalleligen afgjord, och vi bestämde då nästa vår såsom den yttersta slutterminen: vi inse nu att detta var förhastadt; en följd af den hos fransmän vanliga lättsinnighet.?