Aftonbladet – 21 juli 1864, sida 3

nen, hvilken man antog vara någon som had affärer med fartyget, ville man gå något akte öfver för att komma inom prejningshåll, då ki lorna plötsligen började hvina omkring passagt rarne på däcket, men isynnerhet omkring chete och lotsen på kommandobryggan samt rorgängs ren. Detta var onsdags morgonen kl. 57:. Fr drikshavn skall, efter hvad som berättades p Viken, tisdags aftonen blifvit besatt af ett detache ment om 200 preussare. Viken närmade sig ham nen långsamt på ett fullkomligt oförtydbart sätt norska postflaggan svajade på akten, och d den händelsevis var alldeles ny, visade den frisk och i ögonen fallande färger. Soldaterna had godt tillfälle att taga stöd och sigta på bålverket bakom hvilket de dolde sig. Vikens chef, kapt Burchardt, som förr under kritiska omständighe ter visat mycken kallblodighet och sinnesnär varo, lät genast fartyget sätta i gång för ati komma utom skotthåll, hvilket knappast erfor drade mer än fem minuter, då fartyget ej be höfde intaga någon ny ställning för att kunn: gå framåt. Man antager, att den preussiska at delning, som gaf eld, bestod af 20 å 30 man och att hvarje man fick tid att lossa 5 å G skott I chefens telegram anslås skottens antal till 150 Fartyget låg så, att beskjutningen skedde nästar långskepps; hade bredsidan vändts mot skyt tarne, hade besättning och passagerare troliger icke blifvit oskadde. Det var ock en stor lycka att händelsen inträffade så tidigt på morgoner att ingen fanns i salongen, genom hvilken flera kulor gingo långskepps. En kula träffade midi i spegeln öfver kaminen och gjorde der ett tem. ligen skarpt begränsadt hål, samt gick vidare genom en blyplåt, der den återfanns; blott ett par steg derifrån i en hytt hvilade en dam och en gosse på en soffa. Lotsen gick ned från kom: mandobryggan under en förbannelse öfver det fördömda pack, som började skjuta. Chefen stannade på sin mycket blottställda plats, sökande något skydd bakom skorstenen, som ge nomborrades af fem kulor, utom de många, som susade förbi och omkring honom. Rorgängaren hukade sig ned, då han endast behöfde hålla ratten, hvarvid ingen ansträngning erfordrades, emedan deticke var nödigt att ändra fartygets riktriktning; hans rockärm upprefs af en spetskula. Före och under affären svajade postflaggan i aktern, och hvarje menniska i Fredrikshavn, som reussarne behagat tillfråga, skulle kunnat uppysa, att Viken var ett neutralt postångfartyg. Ombord väckte också händelsen stor sensation bland dervarande utlänningar. Två engelsmän, en jurist mr Lamond och baroneten Cochran j:r från Glasgow, hvilka båda tagit biljett till Nyborg, för att derifrån resa till Köpenhamn, förändrade sin resplan af förtrytelse öfver hvad som inträffat, för att så litet som möjligt komma i beröring med ettland, der reussarne spelade herrar. Omedelbart efter det Viken framkommit till Lubeck, gingo de till telegrafbyrån, för att sända underrättelse till England och samma afton åstadkomma en interpellation i underhuset till understatssekreteraren. epescherna mottogos, och engelsmännen erhöllo qvitto — men några timmar sednare kom en betjent från byrån ombord å Viken för att återlemna depescherna, emedan telegrafstyrelsen förbjudit deras afsändande. Engelsmännen hade då emellertid lemnat fartyget och pr jernväg atgått till Hamburg. De hade dock redan skickat bref till hemmet. — Då vi i Aftonbladet för i torsdags meddelade en längre expost af de ?Kommunala oordningarne? inom hulvudsiaden, behandlade i rikt ämne, att det skäligen torde äktas om detsamma icke tillfullo blef uttömdt. Sålunda medhunno vi icke att påpeka huru vederbörande gått och gå tillväga för att realisera den vackra iden om Regeringsgatans omläggning ända till Roslagstull. För detta arbete intresserade sig redan konung Oscar, hvadan också Nya vägen, som Regeringsgatans fortsättning kallas eller kallades, blef utvidgad och rätad. Men der sistnämnde gata slutade (ungefär midtemot Träsktorget), och Nya vägen tog vid, förefanns en krökning på gatan, å hvars ena sida fanns egentligen blott några obebyggda tomter, och å den andra till:största delen gamla träruckel jemte några få obetydliga stenhus. Om af dessa byggnader och tomter staden i rätt tid inköpt dem, hvilka för gatans rätning erfordrats, så hade satan mu kunnat vara rak ända från Guaf Adolfs torg till Brunnsviken, och vackra hus i en jemn sträckning hade kunnat ippföras på begge sidorna. Men man försummade och fortfar att försumma en så enkel: åtgärd. — Vederbörande observerade illsicke den der krökningen, och det undulier alltjemt deras uppmärksamhet att i samma krökning årligen uppvexa det ena 3 då 4 våningar höga stenhuset efter det! undra, hvarigenom den redan i krökningen sanska smala gatan blir än mera smal, och len önskvärda och lätt verkställda rätnin;en och utläggningen till normal bredd nu lifvit omöjliggjord, med mindre än att de yligen uppförda stenhusen för stadens räkving inlösas och nedrifvas. — Sålunda har senom en oförlåtlig brist på uppmärksamwet, en af hufvudstadens längsta gator, och om hade kunnat blifva en af de vackraste, ått bibehålla sin krökning, visserligen urUldrig, men lika vanprydlig. Visserligen skulle vederbörande ännv kunna ör en jemförelsevis ringa kostnad afhjelpa vad som försummats; men skall det ske? Vi betvifla att man dertill besluter sig. Huru behandlas hufvudstadens gator! Vi ilja ej tala om de gator som fortfarande örses med sådan stenläggning, som kallas pepparnötter?, och hvilka utgöra föremål ör alla. resande utlänningars förvåning. den vi vilja eriora om huru de gator bevandlas, hvilka blifvit omlagda med huggen ten. Lilla Nygatan är derpå ett bedröfligt ;fvertygande exempel. Den förseddes, blott ör några år sedan, med huggen sten, och i tro att husegarne dertill lemnade särkildt bidrag. Den blef också ganska god. den väl färdig, började genast det systenatiska förstörelseverket. Först upprefs en red ränna längs hela gatan — ty gas skulle nledas i husen, När detta hade skett, fingo ina läagna cactanarna flara dana Kanna hällar