Aftonbladet – 21 juli 1864, sida 3

sig för Roms guvernör i Vespasianus namn, och som äfven hade mottagit en högtidlig deputation af den vacklande senaten, hade omvexlande varit föremål för de olika partiernas anfall och försvar. Dess besittning syntes medföra ett slags suveränitet öfver hela staden, och det bibehölls lika envist som det kraftigt och förtvifladt angreps. En timme eller två före solnedgången marscherade en odisciplinerad trupp soldater, endast beväpnad med svärd och fruktansvärd blott genom det vilda raseri hvaraf den syntes uppfylld, öfver Forum och steg uPp för den capitolinska kullen. e stormande, som ieke hade några slags maskiner, hvarken till anfall eller skydd, ledo betydligt af de belägrades kastvapen, till dess de kommo på den tanken att kasta brinnande facklor dit in från taken på de kringliggande husen, hvilka, uppförda i fredstid, hade tillåtits att få höja sig öfver det romerska citadellet. Sedan lågorna hade förtärt porten, sökte de tränga sig in, men förgillves, ty Sabinus hade tillstängt vägen med hundratals statyer af gudar och menniskor, som blifvit nedvräkta från de heliga fotställningar, der de under århundraden hade varit uppställda; men då slutligen de angränsande husen hade fattat eld, och allt trävirke i Capitolium var gammalt och tort, spredo sig snart lågorna, och inom få timmar var detta föremål för romersk stolthet och romersk historia jemnadt med marken. Likgiltie för de minnen, som omgåfvo honom, glömsk at Tarqvinierna, Scipionerna och de många herrliga namn, som spredo sin glans öfver detta monument af hane lands storhet, förlorade Sabinus sin själs. närvaro i den mån som nödvändigheten ett behålla den blef mera trängande. Han var ieko längre i ståntl att sammanhälla sit