Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 2

het och skicklighet hon beundrade, och hvars rykte, sådant det var, på henne öfvade en vild, egendomlig tjuskraft. Till följd af sjelfva sitt yrkes natur var han en vild öfvergifven sälle, och var i sin nuvarande stämning vildare och mera öfvergifven än någon gladiator. Det skulle hafva gjort henne godt att få ställa sig med blottadt stål mot något vildt djur eller någon dödlig fiende. Hon kände att det denna dag icke fanns något som hon ej kunde våga. Nerver och hjerna voro uppdrifna till den högsta retlighet och spänning, medan hjertat och känslorna voro sjuka, sårade och förkrossade. Då reaktionen kom, skulle den otvifvelaktigt bli olycksbringande; då floden gaf vika för ebben, skulle den lemna henne såsom en hjelplös, utmattad lidande å stranden. Sådan var den sinnesstämning i hvilken Valeria mottog gladiatorn, till sitt yttre känslolös — ty hennes hy färgades icke högre, ej heller blef henues andedrägt häftigare vid hans oväntade åsyn, i sitt inre söndersliten af tusen stridiga känslor och längtande efter något slags förändring — något hvad det vara månde, som kunde qvätva eller lindra hennes smärta. Huru kunde hon väl annat än besvara hans manliga, vördnadsfulla farväl?? Huru kunde hon väl annat än lyssna till de få brinnande ord med hvilka han talade om sin länge qväfda och hopplösa beundran, eller nödgas att känna sig intresserad af det förtviflade företag hvilket, efter hvad han antydde, möj ligen kunde hindra honom att någonsin mera få återse henne? Han lugnade hennes sårade egenkärlek, väckte hennes nyfikenhet, satte hennes stolthet tillbaka på dess brutna piedestal och stödde den med stark, men mild hand, och sälunda närmatle sig de båda