Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 2

stade Preussens förslag om vapenstillestånd, kan ej heller finnas utsigt till ett sädunt, med mindre vilkoren derför på samma gång innehåll. en grundval för fred på ofvan betecknade sätt. Times för den 14 dennes anser för afgjordt, att Danmark sökt erhålla vapenhvila och önskar börja fredsunderhandliungar. Ehuru preussarne gått öfver Lijmfjorden?, säger bladet, ?och besatt Jutlands nordligaste städer; så ligger deruti likväl icke något hinder för, att dessa underhandlingar kunna leda till ett resultat. Freden synes nemligen så oundgänglig, att vi nästan nödgas tro den redan vara i antågande. Skulle denna gissning bekräfta sig, skall den hos hvarje engelsman uppväcka den hjertligaste glädje. Vi känna alltför väl den förödmjukelse, som drabbat Danmark genom den skugga, som derigenom fallit på oss sjelfva. Storheten af danska folkets offer står klar för oss enlast genom den harm, som blotta underrättelsen derom framkallat hos andra nationer. Så länge kriget fortfar, kunna dessa passioner icke få något slut. Danmark står nu ensamt, och ingen makt vill röra ett enda finger, för att det må kunna behålla de provinser, som gifvit anledning till krigets utbrott. Frankrike har af särskilda skäl — antingen det velat väcka tillit hos de tyska staterna, både stora och små, eller gifva luft åt sitt dåliga lynne öfver Englands föregifna ohöflighet — lemnat den store Napoleons bundsförvandt i sticket, ja det synes rent utaf hafva gynnat den våldsbragd, som Danmarks motståndare tillåtit sig. Rysslands inblandning har blott berört den rent dynastiska delen af frågan, och kabinettet i Köpenhamn kan icke räkna på bistånd af den makt, som 1848 visade sig vara en så ålitlig vän. Hvad England angår, så behöfver det nu mera icke gifva råd, och om någon direkt hjelp från dess sida har det ju öfverhufvud aldrig (!) varit fråga. På de sista fjorton dagarne har den upphetsade sinnesstämningen i landet lagt sig, man har varit öfverseende med regeringens villfarelser, man har med likgiltighet åhört den utländska pressens hånande jubel, och engelska nationen har nu en gång för alla bytt om roll såsom mäklare eller partigängare mot åskådarens lugna ställning. Bnoland önskar den goda saken seger och sympatiserar med dem som lida under ett militäriskt våldsvälde, men icke desto mindre är det fast beslutet att aldrig mera deltaga uti förhandlingar, der argumenter hafva så litet, men artilleriet så mycket att säga. Då således danskarne äro lemnade åt sig sjelfva, kunna de då göra något bättre, än att lja det exempel, Österrike och Preussen ännu i detta århundrade gifvit dem, och mottaga den fred, so — segervinnarne erbjuda dem? De hafva ännu icke lidit ett besegradt folks yttersta förödmjukelse, ty de hafva ännu icke sett sin hutvudstad intagen, högmodige generaler residera i sina konungars palatser, och sina museer samt allmänna kassor plundrade. Men allt detta kan hända dem, om de fortfara med ett trots, som icke understödjes af någon förmåga till motstånd. De allierade hafva i detta ögonblick besatt hela Jutland, der de utfärda befallningar, tilloch afsätta embetsmän och betunga folket med pålagor på ett sält, som visst icke hedrar dem, men likväl slutat med att bryta deras offers mod. Hela halfön är i deras väld, och de kunna när som helst gå ötver till Fyen, hvarifrån de kunna föra kriget öfver till Seelaud. Om danska flottan är än så god, oeh danska sjöfolket än så dugligt, förmå de dock föga uträtta mot en så stark flotta, som österrikarne kunna sända till Östersjön. Hvad kan under sådana förhållanden vara klokare än att foga sig uti sitt öde och spörja om fredsvilkor hos dem, som segrat med tillhjelp af en så ofantlig öfvermakt? Just så har också Daumark gjort, och sannolikt skola de närmaste dagarne medföra en vapenhvila och en förklaring frå tyska makterna om hvad de fordra i e ning för kriget. Olika rykten cirkulera om dessa underhandlingar. Det heter, att konungen af Danmark först skall ha vändt sig till kejsar: Napoleon, icke för att anhålla om hans bemedling mellan Danmark och de allierade, utan för att fråga, huruvida han ansåg riktigt, om Danmark hos endera eller båda de allierade makterna gjorda direkta fredsanbud. I öfverensstämmelse med kejsarens önskan afsändes då en af kung Christians bröder i en mission, och man påstår, att kejsaren lofvat göra sitt bästa att försäkra prinsen om en: lycklig utgång af hans sändning. Det finns emellertid knappast något tvifvel om att franska regerinen medgifver nödvändigheten af de båda ertigdömenas afträdande. Utan afseende å de båda stormakternas förpligtelser vid krigets början, deras förevändningar för sina första åtgärder för angreppet, och de öfverenskommelser som föreslogos eller halft antogos vid konferensen, synes franska reseringen vara af den mening, att krigslyckan afgjort alla frågorna till tyskarnes fördel, och att dessa nu icke ha annat att söra än helt enkelt taga ibesittning hvad de eröfrat. Om en oldenburgare eller augustenborgare tillträder arfvet, om man euligt Frankrikes förslag och emot Österrikes önskan låter verkställa en omröstning, eller om nå: ;on af förbundsmedlemmarne utnämnd herrskare med Guds nåde tillträder regeringen, lllt detta är rent tyska frågor, och för Dannark återstår blott att uttryckligen förklara, utt det finner sig uti sin armås fördrifvande rån Slesvig, och genom detta och andra medgifvanden försöka att få Jutland tillvaka. Det är måhända öfverdrift, hvad som verättas om de tyskasmakternas fordringar; nen ingen menniska har skäl att hoppas på ågon synnerlig försonlighet och ädelmod rån tyskarnes sida. Det har så sällan händt lem att stå som segrare, och ett lyckligt