Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 3

till kriget; tjenstepigor och lärpojkar rusade till sparbankerna för att uttaga sina besparingar; de små kapitalisterna sålde sina papper, icke för siliver, utan för guld, som le kunde bära på sig, och då derjemte tidaingarne, som hitills andats endast mod och ihärdighet, slogo om efter sinnesstämvingen och ropade sauve qui peut? — så var det slut på till och med mänga aktningsvärda och fosterländskt sinnade medborgare, för att icke tala om börsen. Och allt detta kom så plötsligt, så öfverväldiande, att det var fåfängt att streta mot strömmen och bjuda till att tala förnuit. Den, som känner Köpenhamn rätt, har najurligtvis icke kunnat förundras häröfver; ry han har länge vetat, att hufvudstaden väl inneslöt blomman af folkets insigt och duglighet, men derjemte en god delaf dess drägg, och att hela dess ytliga och njutningsrika lif måste verka förslappande älven på den bättre delen af befolkningen, så att den skulle få svårt att bestå ett allvarsamt prof. Och likväl äro vi böjda atttro det Köpenhamn, i händelse af en verklig fara, skulle uppföra sig mycket bättre: ty då skulle dess bästa krafter sättas i rörelse, då skulle dess ädlaste känslor tilltalas, och faran skulle inverka styrkande och upplyftande på densamma befolkning, som nu låiit öfvermanna sig af tom fruktan och ogrundade inbillningar. Ja, viäro förvissade, att om dessa blefve verkliga, om den österriki ska flottan kom och förde preussiska trupper till Seeland, så skulle man taga saken på helt annat och vida hederligare sätt, så skulle hvarje man önska att väpna sig till motstånd, och allmänna meningen blifva att kämpa liksom 1659. Det är blott den alltför stora trygghet, hvaruti man lefvat, blott dev fasta tro, man bevarat från förra kriget, att våra öar skulle vara oangripliga, hvars plötsliga försvinnande förfärat massan, och förfärat den så häftigt, emedan nerverna voro på förhand uppskakade af krigets många olyckor, och man alldeles icke var beredd på dess återupptagande efter vapenhvilans slut. Men i hvarje händelse har Köpenhamns förskräckelse haft sin faktiska följd, den har skaffat oss en ny regering. Man kan, om man så vill, kalla ministeren ?den köpenhamnska, ty det är Köpenhamn som tillsatt den. H. M:t konungen, som plägar betänka sig två gånger innan han fattar något beslut, skulle knappt så fort blifvit öfvertygad, att en ny upplaga af rådgifvare lättare än den förra kunde skaffa oss en ?dräglig? fred, om hans hufvudstad bibehållit samma lugna förtröstansfulla stämning som för 14 dagar sedan; nu, då den ropade så högt och så enstämmigt på fred, måste ju H. M:t tro sig uppfylla folkets önskan genom att aflägsna de ministrar, som ej förmått förebygga kriget; och de män, som i följd af sina antecedentia kunde antagas vara bäst ansedda i Berlin, kunde i följd deraf ej heller länge betänka sig på att öfvertaga makten. Men frågan är nu, om det hopp såväl konungen och hans nya rådgifvare som Köpenhamns börs hyser, att dessa män skola kunna skaffa en dräglig? fred, ej skall visa sig lika tomt, som den inbillade farhåga, som ministeren har att tacka för sin tillsättning. Vi vilja alldeles icke vara nägra olycksprofeter; vi föredraga tvärtom em dräglig? fred vida framför ett hopplöst krig, och det skall glädja oss lika mycket, om den nuvarande ministeren kan uppnå den, som det skulle fröjdat oss, om den förra kunnat det. Men vi tro alldeles icke orsaken, att en sådan fred ännu icke kunnat vinnas, ha legat i våra fienders misshag med de förra ministrarnes personer, eller i dessas brist på vilja och förmåga att skaffa fred: vi veta tvärtom, att man arbetat så allvarligt och ärligt derför som möjligt, och att orsaken till att målet icke hunnits, är dels våra vänners svaga och vacklande hållning, dels våra fienders öfvermod. Det förekommer oss derför något tvifvelsamt, att de nuvarande ministrarnes personligheter skulle kunna utöfva ett sådant trolleri på utlandet, att våra vänner på en gång blefve fasta och bestämda, samt våra fiender rimliga. Vi Hoppas, att våra nya ministrar skola vara så behagliga i Berlin, att de kunna erhålla ett vapenstillestånd på drägliga vilkor för nio månader eller ett år; men derifrån är yvärr längt till fred, så framt ej -oväntade europeiska händelser påskynda dess afsluande. I annat fall blir freden dyrbar. De förra ministrarne funno — och deri efter vår mening fullkomligt rätt — att ett afstående från landsdelar, med hvilka det visat sig omöjligt att lefva fredligt tillsammans, skulle vara det billigaste priset. Hvad Je nuvarande vilja offra för freden, kunna vi ännu icke veta; men vilja de icke bejväma sig till landafträdelse, så skall man utan tvifvel fordra uppoffring af hvad som är långt mera värdt, nemligen vår frihet och sjelfständighet. Vi misstänka icke regerinsen, trots dess uttryckliga försäkran, att fundera på ett sådant offer; men ett är, hvad man tänker på, och ett annat hvad man kan frestas till. Och derför är det rodt att kunna tro, det Köpenhamn ej skulle inna en fred dräglig?, som betaltes med vår frihet och sjelfständighet. Men derför skall Köpenhamn också ha ett vaksamt jga på sin minister; ty då skulle Danmarks nufvudstad stå vanärad inför dess andra städer och provinser, om en minister, som hade dess förskräckelse att tacka för sin tillkomst, slutade med att köpa fred för de ovärderiga och oundgängliga ting, till hvilkas förvärfvande och försvar det utgör hufvudstalens ära att mest ha bidragit.