Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 3

En qvinna ja, min väns, svarade han itet stucken, men icke precist en otäck väring, såsom du sjelf skall erfara på din gen bekostnad, när vi komma ut på gatan. Jag litar på dig, min DamasippusX, tillade nan maliciöst, att du beskyddar ditt hulda sällskap mot efterhängsenhet och förolämpningar. Damasippus var en pultron, och visste let sjelf: men han svarade morskt: Må de komma, må de komma! Ett dussin i taget, om de behaga! Bah! en god klinga och en lätt hjelm är allt hvad jag pehötver, och sedan kan du få ställa mig på en half svärdslängds afstånd midt emot en hel manpel af gladiatorer! Vår patron förstår sig på tappert folk han. Hvarför skulle han ha utkorat Damas ppus till detta företag, om han ej hade vetat att min arm är jern och mitt hjerta eckt4 SOch din panna koppart, tillade egyptiern, med möda döljande ett föraktiullt leende. Och min panna koppar, upprepade den andre, synbart smickrad af komplimangen. sJa, vän Oarses, ett bäfvande hje ta och en svikande arm och qvinligt skick äro måhända ingen skam för en man, född vid den ljumma Nilen; men vi, som dricka af Tiberns vatten här (och rät dåligt är det) — vi, ättlingar af varginne-diaren Romulus och krigsgudens afkomlingar, känna oss aldri så lyckliga, som när våra fötter ila til stridens tummel, vära hjertan klappa vid vapnens brak och våra öron döfvas at segerjubel... Tyet! hvad var det? Skräflarens ansigte bleknade och han spände bastigt af sig sitt svärd, hvarmed han hade omgjordat sg medan han telade, ty ett vildt, olycksbådande skri kom på vindens vingar farande öfver faken på de