Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 2

af ert öga fästadt på de lefvande institutionerna os de fria folken. Skolor, associationer, tribuen, pressen. hvad äro de väl annat än lika många verktyg för att fortplanta sanningen och illvinna henne alla hjertan! Räkna de tidningar tt folk har. och nihari och med detsamma dess ang i civilisationens skala gitven ; det är en termoneter som aldrig bedrager. Hvarföre?Jo derföre uttsanningen med ett annat namn ej är någonting unnat än den lag som styr den moraliska verlden, lerföre att det emellan menniskorna lika väl som -mellan tingen finnas naturliga rapports. Att ;rkänna och respektera dessa rapports, det är ietsamma som att erkänna och respektera sanningen eller, rättare sagdt, Gud sjelf. som genom sin allsmäktiga vilja är närvarande i verlden.? Styrelse, ministrar, embetsmän, hvad äro de väl allesammans annat än menniskor, som hvarken äro mera ofelbara eller mera lärda än vi? Att göra dem till sanningens förvaltare är en lröm; sanningen, liksom luften och dagsljuset, tillhör alla; det enda man kan lyckas göra är att qväfva henne, att hindra menniskor ej att tänka, men att tala. Hvem skall hafva gagn af en så afskyviärd uppfinning? Styrelsen? Hon skall bli det första otfret derfor. Man skall oupphörligt bedraga henne; ett par ränksmidare skola vara tillräckliga att Yörleda den redligaste embetsman och inveckla honom i de dåraktigaste äfventyr. Ser ni inte dessutom att ni ger er styrelse full makt och myndighet att göra illa, blott hon iakttar den försigtigheten att resonnera illa? Skola medborgarne vinna derpå? Från den dag då det allmännas väl är en sak som ej längre vidkommer dem fråntager ni dem det ädlaste, det skönaste, det största i litvet: kärleken till fäderneslandet, till friheten. Tag bort tribunens och pressens friska vågsvall och samhället blir endast ett stagnerande vatten, hvarur död och förruttnelse uppstiga. Men ni skall väl åtminstone betrygga den materiella välmågan, den enda krok hvarpå hopen biter? Tvärtom; rikedomen är en irukt utaf friheten. Trygghet, ordnade finanser, handel och industri finnas endast i länder som äro besvärade af dessa tidningar, hvilkas röst är er så förhatlig. Tystnaden är duamhufvudenas triumf; under natten är det ej hederligt folk som herrskar. Låt oss då få ha ljuset, bullret och friheten i behåll. Kom ihåg att man äfven i Rom skrek emot tribunernas olåt, att Sylla en dag tvingade dem till tystnad, till alla vittra själare stora förnöjelse, och att från den stunden började ett förfall hvarifrån ej ens kristendomen förmådde upplyfta menskligheten.? Vår vän Humbug, tidningsredaktören, är äfven fredsdomare, och författaren låter oss bivista en session i den domstol der han skipar en oväldig och snvbb rättvisa. Doktorn, van vid de franska domstolarnes pomp och ståt, finner arrangementerna här nog simpla: Ingen estrad fanns för att höja domaren öfver de rättsökande; ett simpelt träskrank skilde domstolen från allmänheten. Humbug satt bakom ett stort bord, vid hvars nedre ända protokollsföraren hade sin plats. Midt emot domaren var en slags öppen loge för den anklagade, och ett litet stycke längre fram ett bord för käranden och vittnena. Det var alltsammans. Skådespelets enkelhet ökades deraf att ingen bar någon embetsdrägt. Humbug presiderade i svart bonjour och med hatten på hufvudet; advokaterna hade ej heller någon särskilt drägt. Inga rober, inga peruker. Detta primitiva tolk har en så naiv tro på rättvisan, att det dyrkar henne utan alla ceremonier. Man spårar öfverallt den puritanska råheten. Lägg till att det finns en hedersplats för tidningsreferenterna. De representera folket, såsom öfvervakande sina domare och hållande räfst med sjelfva rättvisan. Sådana äro dina seder, demokrati! Och likväl ges det ej ett land der man till en större höjd drifver aktningen för lagen och förtroendet till domaren. Huru kommer det till, frågade jag honom, att det är så litet folk i salen? Jag trodde att i ett fritt land rättvisans skipande var den angelägenhet som framför alla andra intresserade alla I medborgare. Bästa doktor, gvarade fredsdomaren, ser ni de der tre snabbskrifvarne som laga sitt papper och sina pennor i ordning? De äro landet, för att tala med lord Mansfield. Nikan vara lugn. Inom två timmar skall hela Paris sysselsätta sig med er process. Ofrfentligheten vid domstolarne, det är tidningspreesens offentlighet. Tag bort tidningarnes rättegångsafdelning och ni skall bli dömd i hemlighet och strypti tysthet, funnes det än trehundra personer här närvarande. Vårt forum. vårt, ett folks på trettio millioner själar, är tidningen. Tack vare henne, har den ringaste rättsökande, den eländigaste brottsling till domare, vittnen och sakförare hela landet. Pressen, min goda vän, och ni kan tryggt lita på en gammal public ord, är rättvisans och frihetens enda garanti.8 Bland de saker i den Nya verlden, som stöta dr Renå Lefebvre mest för hufvudet, är domarens flathet att ej i de obetydligaste mål anbefalla den anklagades häktande. Han ger sin förvåning luft. Lagen. svarade domaren, stadgar ej häktnin såsom preventiv åtgärd annat än i sådana må som gå på lifvets förlust. I alla öfriga fall låter hon det ankomma på domarens pröfning. Hvarför vill ni att jag beröfvar denne man det enda medlet han har att försvara sig? Ar det kanske derföre att han må framträda inför assisdomstolen som ett ofter och det allmänna deltagandet öfverflyttas från den bestulne på tjufven? För sakens utredning behölvas verifikationer, värderingar, efterforskningar; kan allt det der ske på måfå i den anklagades frånvaro? Har den an klagade ej rätt att diskutera och upptaga till vederläggning alla de mot honom hopade beskyllningarne? Brottmålsransakningen är ej ett straff, utan ett bemödande att uppdaga sannimgen. Rättvisan tr, med ett annat namn, ingenting annat än samhället, alla medborgares moder; Tända tills de blifvit öfverbevisade tror hon på sina barns oskuld. Detta moderliga förtroende är ej ett tomt ord; det är en verksam ömhet som beskyddar och bistår den anklagade, utan att för ett enda ögonblick öfvergifva honom. Ni tror måhända att det är juryn som straffar brottet; m misstar er. Ransakningen sker hos oss efter Iså breda, fria och upphöjda grundsatser, att det i sjelfva verket är förbrytaren som dömer sig sjelf och underkastar sig straffet. Följ med upp: märksamhet förhandlingarne vid våra assisdom: stolar; och ni skall se att det just är sjelfva mildheten i vår rättegångsordning som afväpnar den anklade. Anfallen, reser man sig till motvärn; förolämpad, skymfar man tillbaka; stoltheten och vreden understödja brottslingen fullt utlika mycket som den hederlige mannen; men att rättfärdiga sig då det endast är fakta som anklaga er, att enkelt framlägga sitt uppförande, att re dogöra för sina handlingar, det är oskuldens pri: vilegium. Ingenting förskräcker så mycket en brottsling som att känna sig ensam, ansigte mot