Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 2

Och aldrig se henne mer?? frågade Va leria med qväfd röst och en stark lust at brista i tårar. Och aldrig se henne mer!? upprepade Esca dystert och undergilvet. Det var omöjligt att misstaga sig på denna ton a! manlig, oegennyttig och fullkowligt hoppiös kärlek. Valeria strök med handen öfver pannan och försökte mer än en gång att tala. Slutligen mumlade hon med hes och sträf röst: Du älskar henne då. mycket högt?? an lyfte stolt sitt hufvud, och ett leende kom ötver hans läppar, och en blixt hans blåa ögon. Han påminte sig att han hade blieckeat så på arenan, då han gjorde sin vördnadsbetygelse framför den kejserliga stolen. Han påminte sig också et! ar mörka ögon och ett blekt ansigte, som nade följt hvarje hans rörelse. Så högt?, var hans svar, ?att, om jag blott kan rädda henne, jag med glädje förbinder mig att afstå ifrån henne och aldrig återse henne. Huru skulle jag kunne tänka på mig sjelf, då det är fråga om hennes lycka och hennes säkerhet?? Valeria var med alla sina fel qvinna. Hon hade just drömt sig en kärlek sådan som denna, sofrad från allt det slagg, som utgör en så stor beståndsdel af det man kallar kärlek. Må vara, att hon icke var i stånd att känna den, men som qvinna kunde hon beundra och uppskatta det ädla i dess väsende, den ideella höjd, til hvilken den sträfvade. Som qvinna ville hon heller icke öfverträffas i ädelmod, och Escas förslag att återvända till hennes hus och underkaste sig hennes vilja så snart han fullgjort sitt uppdrag, afväpnade henne fullkomligt. Hyn var fåke van att omelygora