Aftonbladet – 15 juli 1864, sida 2

sig i ett längt perspektiv tills de tförsvunno i uttonhimmelns dunkla rodnad, och kanske tänkte hun på de fria högländerna, de blånavude bergen och det Iceude solskenet, som gliutrade mot halvet och dallrade i de gröna skogarne Ijerran i hans hembygd, ty han svarade blott med aut suckande upprepa hennes sista ord och tillade: Det tinnes intet hem for mig, en pilgrim, en förkastad, en förnedrad mans Hon tycktes qväiva det utbrott, som var nära att gå Ölver hennes läppur, och hon höll sina ögon fästade på hans ansigte, m:edun hon hviskad Jug har beslutit alt rädda dig. Vet du icke, att det gitves ingenumg du kan bedja mig om, som jag ej vill guva?t Han förde henues hand till sina läppar, men denna rörelse egde mera al den underordnades hyllning än af älskarens förtjusning. Hon kävde instinkibkt att der var en gärd af tacksamhet och skyldig uppmärksamhet. icke ett pussioneradt utbrou. För andra gången tycktes någonting varna henne, att hvu hade gjort bäst uti att lemna demnu dagens verk ogjordt. Deretter började hon hastigt tala om de faror de kunde löpa genom förjöljelse, om nödvändigheten för houom utt genast fly ull hennes hus och der dölja sig, och hon gick tvärt öiver från det ena ämnet till det undra, eynbarligen endast till hälften medveten om hvad hov sade. s Slutligen frågade han häftigt, nästan strängt: Och tribunen? Hvad har blitvit af honom? Huru kunde ni befriu mig ur hans våd? Jag säger er, att jag har Placidus lif i min bend, så fulikombgt som om jag side ötver husom på ammcetera med nns Ior på hens nacke. Kardi, då jeg urg in vrav Rut kodtaaden uppsug på hennes pung, me dan hon hastigt svaxade: Slutet pris! Tro mig, intet pris, som en mun kuvnat erbjuda, och ingen qviuna heller! Esca, tänk icke sämre om mig är jag förtjener!