Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 2

uppsöka honom; och hon vred sina händer i ångest sid tanken på huru mycket har måste ha lidit af hetta, törst och fysisk smärta, oafsedt känslan af sin förnedring och vissheten om sin dom. Sålunda utsträckt på de hårda, brännhets stenarne, njöt Esea icke desto mindre et barns sunda och lugna sömn. Hans hufvud hvilade på den ena af de atletiska armaurne. till hälften dold af de rika gula lockarne, som svullade ned öfver den, och hans breda skuldror höjdes och sänktes regelbundet a en djup och drömfri elummers jemna ande drag. Hon smög sig sakta närmare, liksom rädd att väcka honom, och för ett ögon blick hvilade öfver Valerias ansigte något af den djupa och heliga ömhet, hvarmed en moder betraktar sitt Tara. Men så lätta hennes mjuka steg voro, så eggade de, utar att verkligen uppväcka, sofvarens vaksamme instinkter. Han vred på sig och vände an siglet uppåt med en rörelse af otålighet medan hon, lutande sig öfver honom oci berusande sig af den skönhet, som hade verkat så förstörande på hennes lugn, lik: som om hennes lif hade egt hvarken hopj eller fruktan bortom ögonblickets mäktigt hänförelse, betraktade hans sköna drag och havs slutna ögon, tills hon 2lömde tid och rum och fara, ögonblickets vigt och det ändamål, för hvilket hon hade kommit dit. Djupare och djupare genomträngdes hela hennes väsende af stundens och situationens lariiga inAytelser. Sommarhimlen derotvan, hettan, drömmande enslighet runät orakring, och här, vid hennes fötter — ja, så nära, att, medan hon stod lutad öfver honom, hans varma andedrögt bragte lockarne kring hepnes gagna i rörelse — den enda man, som någonsin hade kommit kenues hjegta att klappa, sofvande Få lugart, med ansigtet