Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 2

åd finna det stöd, som våra vapen ej förnädde skänka oss. Det var tungt för koungen personligen, som hade mottagit krovan i förtroende till Londontraktaten, och som nu ser sig dömd till att skåda delninren af det land, som uti honom och hans lynasti hade trott sig tinna en säker borsen för sin integritet. Men huru smärtsamma än dessa offer voro, så blefvo de lock tåligt fördragna. Såvidt verkligen le europeiska makterna skulle uppgifva Londontraktaten? — så talade konungens befullmäktigade — skall H. M:t, för att imdvika fiendtligheternas förnyande, icke sätta sig emot en territorialafträdelse, likväl förutsatt att han derigenom icke blott vinner freden, utan äfven en oafhängig och ullkomligt autonom tillvaro för det som återstår af hans stater.? — I denna aftsigt antydde de linien Eckernförde—Frederiksstad såsom gräns; men då de neutrala kabinetten hade adopterat ett annat förslag, beslutade danska regeringen sig ytterligare till att flytta linien tillbaka till Slien, hvilket var föreslaget af England, för att den sålunda skulle kunna samla de fyra neutrala makternas aktningsbjudande enhällighet för Danmark. Det var till ett betydande medgifvande vi sålunda hade gifvit värt samtycke i fredens intresse. Det förminskade monarkien med en fjerdedel af dess territorium samt beröfvade Danmark militära och maritima fördelar af högsta värde, för att i samma förhållande öka Tysklands resurser och eröfring. Längre kunde vi icke gå på eftergifternas bana, utan att uppoffra sjelfva Daumarks tilivaro. Alla ansträngningar af de neatrala kabinetten och alla offer af oss hafva emellertid förblifvit fruktlösa gentemot de allierades hårdnackenhet. Vi ha utträdt ur konferensen, i det vi åter intagit vår gamla ställning på Londontraktaten, och vi se oss åter utsatta för ett krig, hvaruti vi kämpa för vär tillvaro, i det vi stödja oss på en europeisk akt och en allmän tolkrättslig princip. De allierade makterna proklamera å deras sida den starkares rätt och draga, det öfriga Europas ogillande till trots, ut för att tillintetgöra eu stat, hvars enda förseelse består uti att den icke velat underkasta sig deras herravälde. Detta är det sorgliga resultat, hvartill kongressförslaget fört ; men i det jag konstaterar detta, har jag samtidigt att uppfylla en behagligare pligt. Hvarje gang: konungens regering under loppet af underhandlingarne gjort ett nytt steg på efter-. gifternas bana, hafva de neutrala makterna isynnerhet det engelska kabinettet, samtidigt med att de uppfordrade oss till detta steg, tillbörligt värderat de offer vi bragle af en obestridlig rätt. Det af lord Russell framställda förslag om en vapenhvi inbegrep betryggandet af de mar tima för delar vi förvärlvat oss, såsom ersättning för dem de allierade bevarat till lands. Den engelska utrikesministern har beständigt erkänt det fulla berättigandet af värt yrkande, att förpligtelserna af 1851—52 skulle tagas till grundval för förhandlingarne. Lord Russell har icke glömt, att Londontraktaten isynnerhet har Englands initiativ att tacka för sin tillkomst, och han har med en ovederlägglig bevisnings fulla styrka gjort gällande, att Preussen och Österrike hade ingått förpligtelser mot deras medundertecknare genom att deltaga i denna akt. Och då slutligen det engelska kabinettet gick in på alt diskutera uppgil-vandet af Londontraktaten, förklarade lord Russell, att det ieke låg i de neutrala makternas kompetens att uppgitva en högtidlig traktat, hvarigenom de hade erkänt den danska monarkiens integritet, med mindre denna utgjorde grundvalen för en fast och varaktig fred, och såsom sådan erkände han, 7att den nya gränslinien icke måtte dragas nordligare än Sliens mynning och Dannevirkelinien?. Hvad mer är, då konungens fullmäktige gåfvo tillkänna, att vi icke kunde samtycka till en förlängning af vapenhvilan, utan att hafva visshet om, att det engelska förslaget skulle vara grundvalen för ytterligare underhandlingar, så förklarade lord Russell, att regeringen icke sjelf ville göra något förslag och icke samtycka till något dylikt, som blefve understödt af en annan makt och ginge ut på att draga en nordligare gränstinie, utan att förut halva 1örvissat sig om den danska regeringens samtycke. Det var i förtroende till denna förpligtelse, som konungens fullmäktige gingo in på yrkandet af vapenhvila. Vi halva således steg för steg följt de neutrala makternas och isynanerhet det enoelska kabinettets råd. Vi hafva i hvarje hänseende gått in på det förslag, hvartill nämnde kabinett tog initiativet, och samtidigt med, att vi gjorde det till vårt ultimatum, förpligtade lord Russell sin regering att oföränderligt fasthälla detsamma. astän det är oss omöjligt, att i hvarje hänseende kunna bringa denna lord Russells förpligteise i samklang med hans sista förslag, som gick ut på att uppdraga ät en opartisk makt, att bestämma gränslinien, känna vi 088 icke desto mindre öfvertygade om, att engelska ministern, i det han försökte detta steg, icke haft för afsigt, att komma i motsägelse till sitt tidisare löfte. Tilldragelsernas börjande på nyit finner alltså äter Danmark utan allierade på valplatsen. Men vår saks rättfärdighet har redan förvissat oss om kabinettens sympatier och nationernas önskningar