Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 2

LEnurope offentliggör följande danska cirkulärdepesch, hvars dtum icke angifves. Denna handling lyder i öfversättning som följer: PHr — Londonkonferensen har upplöst sig utan att återgifva oss freden. Det har icke lyckats de neutrala kabine:ten att förmå de allierade makterna till en billigare uppfattning af deras pligter mot Europas politiska system. Vi ha vikit tillbaka ull de yttersta gränserna af de vilkor, hv.Ika äro oundgängligen nödvändiga för en sjelfständig och autonom stats tillvaro; men intet har varit i stånd att tillfredställa de tyska makternas ärelystna afsigter. Värt uppträdande i konferensen har från början till slutet burit prägeln af den uppriktigaste önskan att kunna komma till en uppgörelse, till och med om den endast kunde vinnas genom uppoffrande af obestridliga rättighe.er. Då konferensen fann en vapenbvila nödvändig till underhandlingarnes befrämjande, gingo vi in på ett stillestånd, som atslutades på den ogynnsammaste tid för oss och på vilkor, som i sig sjelf voro betungande och som blefvo outhärdeliga i följd af det godtyckliga sätt, hvarpå de fiendtliga militärmyndigheterna tolkade dem. Under loppet af underhandlingarne sågo vi de allierade med öfverherreton afvisa hvarje diskussion angående de ömsesidiga förpligtelserna af 1851—1852, fastän det var samma förpligtelser de allierade hade anfört för Europa såsom bevekelsegrunden och det enda målet för kriget. Londontraktaten och principen om den danska monarkiens integritet, hvilken af hela Europa var erkänd säsom ett oundgängligt element för det europeiska systemet, ha vi sett blifva förkastade af de allierade makterna, fastän de, gent emot de andra makterna, voro formligen förpligtade att respektera denna traktat och dena princip, som densamma häfdade. Slutligen läto de all återhållsamhet fara och framställde, icke nöjda med att beröfva oss Holstein och Lauenburg, fordringar på hertigdömet Slesvig, hvilket de ville tillskansa sig till förmån för Tyskland i kratt af den starkares rätt, och de ville endast gå in på att låta oss behålla en ringa del af denna gamla provins af den dauska kronan. Det föreföll konungens regering tungt att beqväma sig till att steg för steg följa dessa städse s:igande fordringar. Den hade, betryggande sig vid vår saks rätttärdighet och folkrättens helgd, vågat att inlåta sig i en högst olika strid, i hopp om att 1 Ruropas