Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 2

tillfälle dels att visa sina planer, dels att ådagalägga hvad den (icke) dugde till. Vi hade helt uppriktigt önskat, att för några månader sedan få en reaktionär minister, likasom vi alltid ansett det för ett oförlåtligt poli.iskt fel af Monrad att förliden jul öfvertaga ministeren. Men af allt detta följer icke, att vi nu gerna se regeringen i reaktionens händer, vu förekommer 0ss ögonblicket alltför farligt att experimentera. Förhållandet har nu varit, att kriget förts af en iber:l minister), då deremot :reden slutes af reaktionen. Vi skulle långt hellre föredragit motsatsen. Hvaurlör vi tro att det varit bättre, om krigets förande blifvit anförtrodt åt reaktionen, skola vi måhända en annan gång redogöra; hvarför vi deremot icke önska fredens afslutande i dess händer, är här rätta stället att förklara. Här finnas enligt vår upplattning blott två möjligheter. Antingen måste den nya regeringen underhandla på samma basis som den förra, ett landafträdande, och då inse vi icke att det zllra minsta vunnits med dess tillkomst, medan åtskilligt deremot förlorats genom det vacklande, den nya krisen visat: eller ock skall den underhandla på en helt annan basis, och i sådant fall se vi vårt fäderneslands framtid så mörk, att vi öfverhufvud tvifla, om vi ens få behållå något fädernesland, som vi med något förnuft och rimlighet kunna kalla danskt. Det finnes väl de som mena, att den nya ministeren genom sin personliga behaglighet för utlandet skulle unna skaffa oss bättre vilkor, än Monrads kabinett kunnat, men detta måste vi anse för en rent barnslig illusion. En stateman är endast så länge behaglig för utlandet, som han är dess lydiga redskap. Hall, som så ofta blifvit öfverhopad med komplimenter af främmande diplomater, betecknades af engelska regeringen som en blind, förstockad fanatiker, då han stod på Danmarks rätt, medan i motsats till honom Monrad och Quaade framhöllos såsom förnuftiga män hvilka lyckligtvis voro blottade på alla fasta principer. Nu är den käre Monrad en revolutionär, en upprorsmakare, som förtjenar det värsta öde. Det är Preussen, som är den ledande makten i denna sak, och hvad det vill uppnå är helt enkelt den största möjliga fördel för sig sjelf. Hvad som hindrar det att nu i detta ögonblick (det lägliga kan måhända komma) fordra allt, d. v. s. hela Danmark till arf och eget, är visserligen lika litet välvilja för Christian IX eller Carl Moltke, som undseende eller fruktan för Danmark eller det jemmerliga Eugland, utan afseendet på Frankrike. At dessa två momenter, dess girighet och dess moderation för Frankrikes skull, beror den fred, vi skola söka hos hr Bismarck, men sannerligen icke på om den å vår sida af. slutas ar Per eller Pål. ) För undvikande af missförstånd anmärka vi uttryckligen, att Monrads kabinett kan kallas liberalt endast i jemförelse med det nuvarande. FO